Anundshög

Sveriges största gravhög

Området med högarna och skeppssättningarna är ett gravfält. Vi vet inte vilka som är begravda här men det var mycket betydelsefulla personer. Kanske flera kungar?

Den största högen, Anundshögen, är 9 meter hög och 64–68 meter i diameter. En härd under högen har med C14-metoden daterats till 210-540 e.Kr vilket enligt Riksantikvarieämbetet innebär att högen troligen kan dateras till folkvandringstid-vikingatid. Högen har ett avplanat krön som skadats av rovgrävning år 1788. En trätrappa leder upp till toppen.

Plundringsförsök och utgrävningar

1788 försökte några bränneridrängar från Västerås plundra graven. Men de orkade inte gräva ända ner till graven, så mest troligt hittade de ingenting. Den första arkeologiska undersökningen genomfördes 1998. Man gjorde provborrningar i högen och schakt grävdes i högens norra och södra del.

Det visade sig att Anundshög är anlagd på en äldre boplats. Bottenlagret i högen består av lera. På lerlagret har gravbålet bränts. Därefter har det täckts med ett röse av stenar, 37 meter i diameter och 4,5 meter högt. Röset har sedan täckts med grästorvor och jord.

Skeppssättningar

Vid Anundshög finns fem skeppssättningar placerade i närheten av högen. Den största är 53 meter lång och 16 meter bred. Den bredvid är 51 meter lång och 25 meter bred. De tre mindre är 23, 28 och 35 meter långa. Inget annat fornlämningsområde i Sverige har lika många stora skeppssättningar.

Enligt skriftliga källor var stenarna omkullfallna vid mitten av 1600-talet. Troligen har monumenten uppfattats som hedniska och stenarna välts omkull när kristendomen växte fram. Stenarna förblev liggande till 1932, då fyra av skeppssättningarna restaurerades. Samtidigt undersöktes marken kring de liggande stenarna.

I närheten av stenen närmast Anundshögen hittades brända ben och en keramikskärva, kanske en grav. I mitten av skeppen finns mittstenar av klot, vilka troligen symboliserar skeppets mast. De stora stenarna restes upp och placerades på ursprunglig plats. Den femte stensättningen väntar på att bli restaurerad.

Runstenen vid Anundshög

“Folkvid reste alla dessa stenar efter sin son Heden, Anunds broder. Vred högg runorna.” Så står det på runstenen längs Eriksgatan.

Folkvid var en storman i Badelunda i mitten av 1000-talet. Han bekostade vägen förbi Anundshög och markerade den med en rad resta stenar. Folkvid betalade även den märkliga runstenen för att för all framtid berätta om sin son, sin väg och sig själv.

Anund är säkert inte den person som begravdes i den stora högen. Heden och Anund var antagligen vapenbröder och inte släkt som vi menar idag. Namnet Anund var mycket vanligt under 900- och 1000-talet. Vred var en runkunnig ristare som gjorde den märkliga runstenen. Runtecknen har han knackat kring en bild som saknar motstycke bland svenska runstenar. Runstenar har oftast någon form av kristna tecken eller uttryck. Det har inte den här stenen. Vi vet inte hur bilden ska tolkas, men kanske är det en kvinnofigur och en mansfigur som är inflätade i varandra. De vikingatida människorna förstod säkert vad Vred menade med sina bilder.

Resta stenar – “runstensgatan”

Inom gravfältsområdet finns många resta stenar. En del hör till den så kallade runstensgatan. De flesta är dock gravmarkeringar. Kanske är det lite enklare gravar vid stenarna än de som döljs under de stora högarna och i skeppssättningarna. Gravar med resta stenar brukar dateras till järnåldern och de första århundradena e Kr. Inga gravar av denna typ är undersökta inom Anundshögsområdet.

Det finns stenar i området som verkar ha välts omkull med flit. Rickard Dybeck såg till att resa upp dem igen. Det var också han som skrev nationalsången “Du gamla du fria”.

Runstenen vid Fågelbacken

Vid Fågelbacken, 3 km norr om Anundshög, hittades 1986 en runsten. Den har texten ”Tav lät resa denna sten efter Grimmund. Han var faren – Vidfast son – österut…Ulv och Vibiorn… Kettillas gjorde ”brygga” på…”

Runstenen var rest intill en bro – ”brygga” – över sankare mark. Grimmund dog på färd österut. Kanske var han en av följeslagarna till Ingvar den vittfarne som organiserade ett berömt vikingatåg österut i mitten av 1000-talet. De flesta som följde med på den resan dog österut.

Eriksgatan

Fornlämningarna kring Anundshög visar att området var kärnan i ett maktcentrum under järnåldern. När den valde sveakungen red genom Västmanland på sin Eriksgata stannade han vid tinget vid Anundshög. Här bekräftade västmanlänningarna valet av den nye kungen. Eriksgatan passerade här över bäcken och utmed raden av resta stenar och runstenen. På vägen har många följen med mäktiga personer och kungar passerat.

Vägen med sin runsten och långa rad av stenar gav en värdig ram när ryttarföljen anlände till tinget vid Anundshög. Härifrån red de vidare mot Uppsala.

Vägen är ordentlig underbyggd med bland annat sand i vägbanan. Stenar sattes upp med jämna mellanrum och vadstället över bäcken ställdes i ordning för att ge en bekväm ritt.

Tingsplatsen och stolpraden

Medeltida skrifter berättar om att ting hölls vid högen. Här möttes människor från bygden för att lösa rättsliga tvister. Det är möjligt att tinget hölls i de stora stensättningarna eller kanske i en speciell byggnad intill.

Tingshuset

Vid Anundshög har häradsting hållits under hela medeltiden. Platsen beskrivs som ”rettom tingsstad” i medeltida skriftliga källor.

Tvisterna kunde handla om vem som ägde mark eller annan egendom. Tinget dömde även ut straff till personer som begått brott. De flesta källor, från 800-talet och framåt, beskriver att ting hölls utomhus.

Vid Anundshög finns också grunden till ett kvadratiskt tingshus som användes på slutet av medeltiden. På 1450-talet flyttades tingsplatsen en kilometer norrut till Badelunda kyrka.

Stolpraden

Från vadstället vid bäcken och nästan 200 meter västerut stod en gång en rad stora stolpar med cirka 5 meters mellanrum. Stolparna kunde vara upp till 80 centimeter tjocka och flera meter höga. Stolpraden har antagligen varit en avgränsning av det heliga området och tingsplatsen mot omvärlden. Innanför låg alla gravar och tinget. Utanför fanns den stora boplatsen söder om Anundshög. Stolparna kan ha stått på platsen på 600-talet.

Labyrinter

Labyrinter är ovanliga fornlämningar som vi oftast hittar i kusttrakterna. I Västmanland finns två äkta förhistoriska labyrinter. Det var ett precisionsarbete att lägga en labyrint.

Labyrinten vid Tibble

2000-3000 stenar användes vid Tibble och lades på rätt plats, så att denna labyrint fick sin jämna och täta form. Vi vet inte varför man byggde labyrinten, men vi kan gissa att den har samband med olika vårriter. En tradition säger att en flicka ställdes mitt i labyrinten. En pojke som följde gången in till mitten skulle befria henne. Från sen tid vet vi att det inte var tillåtet för pojken att röra stenarna. Då fick någon annan försöka.

Labyrinten vid Anundshög

På gräsytan mellan Café Anund och Anundshög finns en liten modell av labyrinten vid Tibble. Ofta populär för barn att leka vid.

Labyrinten vid Hässlö

På Badelundaåsen finns ytterligare en liten labyrint. Denna ligger på den södra delen av åsen vid Hässlö. Den här labyrinten skiljer sig en hel del från labyrinten vid Tibble i Badelunda. Hässlölabyrinten är relativt liten och enkel. Den ligger på kanten till en stor dödisgrop.

Många gravar kring Anundshög

När man tittar på en karta över gravfältet kring Anundshög ser allting välordnat ut. Skeppssättningarna och högarna ser ut att vara planerade delar av ett komponerat monument. De största skeppssättningarna seglar rätt in i Anundshög. Kanske uppfördes den största högen och skeppssättningarna inom någon generation.

Gravhögar

Inom området finns förutom den stora Anundshögen ytterligare elva gravhögar och tio runda stensättningar. De varierar i storlek mellan 6 och 33 meter i diameter. Dessa gravar är antagligen lagda över olika generationer medlemmar i samma familj. De flesta gravarna är plundrade för länge sedan, vilket kan ses av groparna i gravarna.

Andra gravar i området

Intill det gamla grustaget vid vägen söder om Anundshög finns tre stora gravhögar från järnåldern. Jämfört med Anundshög kan de verka små. Dessa är dock mycket stora gravhögar och måste vara byggda över betydande personer från trakten.

Stora ceremonier vid gravläggningen

Dessa högar och stensättningar är säkert brandgravar. Den döde bars till platsen av sin anhöriga. Vi kan gissa att olika ceremonier förberedde den döde för livet i dödsriket. Här byggdes ett gravbål där liket brändes tillsammans med gravgåvorna. Var den döde en hövding brändes kanske även hans båt på bålet. När gravbålet brunnit ut byggdes en hög över brandplatsen.

En storhög undersökt

1956 undersöktes resterna efter en storhög vid grustagskanten. Flera guldföremål påträffades tillsammans med bronsföremål, glas, spelbrickor, kamfodral och en rad andra saker. Allt visar att en mycket betydande man begravts här – kanske en kung från 500-talet e Kr.

Sju stensättningar

Intill de stora gravhögarna finns även sju låga stensättningar. Efter att den döde bränts samlades benen ihop. De krossades och lades tillsammans med gravgåvorna på gravplatsen. Över brandgraven byggdes en låg rund stenpackning.

Gravfältet på Badelundaåsen

I Badelundaområdet finns ett mycket stort antal kända gravar från järnåldern. Bara på åsen mellan kyrkan och E18 finns cirka 500 synliga gravar. Till detta kommer alla gravar som ligger dolda under marken. Det finns säkert minst 2000 gravar på denna korta åssträcka. På åsryggen 200 meter söder om vägen finns ett litet gravfält med en hög, nio runda stensättningar och en skeppssättning. De är troligen från 500–1000 e.Kr.

Formen på en vanlig grav säger inget om vem som ligger där. Kvinnor och män begravdes både i högar och i stensättningar. Gravgåvorna består vanligen av en del personliga ägodelar – smycken och dräktspännen och kanske något extra föremål. Lite mat för färden till dödsriket kompletterade det vanliga innehållet i en grav.

Skeppssättningen är lite annorlunda jämfört med de stora vid Anundshög. Den är byggd med låga stenar och fylld med sten och jord. Vi kan gissa att det är en skeppare eller styrman som har begravts här.

Kvinnorna och guldskatten i Tuna

Sveriges guldrikaste grav hittades i närheten av Anundshög. I en kvinnograv från 300-talet fanns olika guldföremål som tillsammans vägde 337,6 gram.

Ungefär två kilometer öster om Anundshög byggdes ett hus i början på 1950-talet. När man upptäckte att huset var byggt på ett gravfält undersöktes tomten av arkeologer. Där fanns gravar från 300-talet till cirka år 1050. På gravfältet fanns åtta stycken båtgravar, en mycket betydelsefull typ av begravning avsedd för särskilt viktiga personer.

I en båtgrav har personen placerats i en båt och fått med sig flera föremål som till exempel husgeråd för mat och dryck, smycken, pärlor, mynt, kniv och sax. I samtliga åtta båtgravar på Tuna gravfält var kvinnor begravda.

I den rikast utrustade graven, en gravkammare som byggdes före båtgravarna, hittades en halsring, två armringar, två fingerringar och nålar av guld. Allt är från Danmark. Det fanns även beslag, en fingerring och två skedar av silver, föremål av brons, bronskärl, glasbägare och pärlor.

Kvinnorna hade hög status

Vem var den danska kvinnan? Vilka var de andra kvinnorna? Var kom guldskatten ifrån? Nya intressanta forskningsrön tyder på att kvinnorna i Tuna hade hög status och att de hade ledande funktioner i kultsammanhang. Exempelvis är kvinnorna i båtgravarna placerade i mitten av gravfältet, medan männen ligger begravda på kanterna.

Fynd som en sierskestav, fina tyger med sidenband, amuletter och smycken kan tyda på att de varit så kallade völvor som sejdade om framtiden. En del amuletter, votivringar, stora ryggspännen har kopplingar till Freja, fruktbarhetens gudinna. Frejakulten hade inslag av shamanism och sejd: extatiska akter där den som leder kulten kan se både bakåt och framåt i tiden och in i andra världar.

Guld från Orienten

Några av fynden liknar fynd som hittats i England. Några mynt kommer från Tyskland. En analys av kvaliteten på guldet härleder guldet till Orienten.

En teori är att kvinnan i grav X är en dansk prinsessa. Två av kvinnorna har begravts under vikingatiden och DNA-prov visar att de är släkt med varandra, mor och dotter eller systrar.

Se fynden på länsmuseet

Guldfynden från Tuna i Badelunda är utställda på Västmanlands läns museum på Karlsgatan 2 i Västerås. De ingår i länsmuseets basutställning om Forntidens folk och fä. Öppettider för utställningen, kafé och butiken finns på Västmanlands läns museums webbplats.

Länk till Västmanlands läns museums webbplats.

Grytahögen

Grytahögen är ytterligare en stor kungshög utanför Västerås. Den är hela 41 meter i diameter och 6 meter hög. Intill finns även några mindre gravar.

Till högen är knuten en sägen, känd från 1600-talet. En ungmö bodde i “Tibble Slott” på Badelundaåsen. När hon sökte sig ut till sin älskade blev hon bergtagen av ett troll. Hennes älskade dödade sig då genom att kasta sig på sitt svärd, varefter ungmön bars död ut ur berget. Svärdet och de båda döda lades på en guldvagn. Vagnen skall enligt sägnen stå i Grytahögen. Då den “i sijnom tijdh” framtages ur högen “skall swärdet honom som först kommer, genomränna”.

Området genom tiderna

Kring Badelundaåsen möttes forntidens handelsvägar och vattenleder. Under århundradenas lopp blev området ett kulturellt centrum för hela västra Mälardalen. Det var här man samlades till ting ända in på medeltiden. Det var här man offrade till sina gudar och senare bad till den nye kristna guden. Det var här man begravde sina döda, stort och mäktigt i gravhögar och stenskepp eller enkelt och oansenligt utefter åsslänten, alltefter makt och ställning.

Storhetstiden varar under hela järnåldern, dvs från ca 500 f Kr och fram till 1100-talet e Kr. I dag är området därför ett av Sveriges mest omfattande fornlämningsområden.

Bronsåldern (1800–500 f Kr)

Under den äldre bronsåldern, för ungefär 3 500 år sedan, låg det som nu är Anundshögsområdet längst inne i en havsvik. Mellan den plats där själva högen ligger och Badelundaåsen fanns en liten vik.

Vid arkeologiska undersökningar 2004 hittades rester av en brygga som var 3 200 år gammal. Detta visar att det fanns en boplats här redan under bronsåldern.

Många av hällristningarna från Västmanland innehåller skepp och för ett samhälle som var inriktat på sjöfärder låg boplatsen perfekt till. Bryggan låg i en skyddad vik och boplatsen hade tillgång till alla resurser i havet utanför.

Under de följande 1 200 åren höjde sig landet ur havet och vid år 0 låg havsstranden 400 meter bort längs åsen. Då gick det att använda den gamla havsbottnen till stora betesmarker. På så vis var boplatsen fortfarande en trygg plats. I fornspråket var ordet för rikedom och boskap samma ord.

Järnåldern (500 f Kr–1050 e Kr)

Fornlämningarna kring Anundshög visar tydligt att området var kärnan i ett maktcentrum under järnåldern. Vi kommer kanske aldrig att få veta hur stor makt som var samlad här, men en kunglig makt var det.

Från platsen har kungen kontrollerat samfärdseln i närområdet. Man hade tillgång till stora landområden som var lämpade för uppfödning av boskap.

Platsen var ganska väl skyddad eftersom den inte låg i direkt anslutning till havet. På den av resta stenar markerade vägen har mäktiga följen mötts och passerat på Eriksgatan under slutet av järnåldern och den tidiga medeltiden.

Järnåldersgårdar runt Västerås
Kring Västerås har under de senaste årtiondena undersökts en rad boplatser. Det är gårdar från järnåldern som legat ute på det som idag är åkermarker. Gårdarna verkar ha bestått av 2–3 byggnader som varit 10–40 meter långa. Vid undersökningarna hittar man ofta flera sådana grupper av hus. Det ser ut som att gårdarna flyttat runt inom ett begränsat område. Orsaken kan vara att byggnaderna helt enkelt haft en begränsad livslängd. Man har valt att riva dem och bygga nytt bredvid. Husen är vanligen fyndtomma vilket visar att de övergetts under ordnade former.

Intill byggnaderna kan arkeologerna dokumentera rester efter stängsel, brunnar och avfallsgropar. I brunnarna hittas ibland träkonstruktioner och till och med en stege har hittats i en brunn på en boplats utanför Västerås.

Söder om vägen vid Anundshög finns ett mycket stort område i åkern där det finns spår efter en stor järnåldersboplats.

Boplatser
Det har varit ett myllrande liv längs Badelundaåsen. Gårdarna har säkert legat tätt. Man har odlat på små åkrar och haft kor och får på betesmarkerna. Kring gårdarna har det gått grisar och höns. Barnen har sprungit runt och lekt samtidigt som det dagliga gårdslivet pågått. De mer betydande gårdarna låg uppe på kanten av åsen. Ute på det som idag är åkermark låga sedan ännu fler gårdar. De små åkrarna låg på åskanten och betesmarken låg längre ut från åsen.

Åsen söder om Tibble
Söder om Tibble storgård är åsen bevarad så som den såg ut i förhistorisk tid. Där finns ett stort antal gravar och andra sevärda lämningar från järnåldern. Järnålderns gårdar låg på västra sidan mellan åsen och åkern. Den gamla landsvägen passerar mellan ett gravfält och en gårdsplats. Uppe på åskrönet på östra sidan vägen finns ett stort gravfält med 40 synliga gravar från järnåldern Troligen låg järnåldersböndernas gård i ekbacken ned mot åkern.

Medeltiden (1050–1520 e Kr)

I början av medeltiden verkar det som om någon avsiktligt har försöka att utplåna detta maktcentrum. Skeppssättningarna förstördes, runstenen vräktes omkull och det kungliga godset som måste ha funnits på platsen styckades upp.

I våra dagar finns inte ens namnet på det kungliga godset bevarat utan namnet ersattes under medeltiden av namnet på högen – Anundshög.

Badelunda kyrka
Kyrkans äldsta del byggdes på 1200-talet. Det var det nuvarande koret och den östra delen av långhuset som byggdes. Denna lilla kyrka räckte inte alltid. Därför kunde ibland predikarmunkar stå ute på kyrkogården och prata till församlingen.

Kyrkobygge på medeltiden
Ett kyrkobygge var en stor händelse i socknen. Hela socknen gick samman för att bekosta de hantverkare som kallades in. Bönderna gjorde dagsverken vid bygget, som ibland tog många år att genomföra. De äldsta delarna av kyrkan i Badelunda byggdes i gråsten och de senare av tegel. Mycket kunde tillverkas på platsen, men utsmyckningar som dopfunt och altarskåp köptes.

Vanligen byggdes kyrkorna i etapper. Badelunda kyrkas sakristia byggdes på 1300-talet och vapenhuset på 1400-talet. I mitten av 1600-talet var kyrkan alldeles för liten och byggdes ut mot väst.

Inredning
Triumfkrucifixet från 1300-talet är, tillsammans med en oblattallrik, de äldsta föremålen i kyrkan. Den vackra predikstolen gjordes på 1650-talet av Israel Snickare från Västerås. I vapenhuset finns rester av väggmålningar från 1400- och 1500-talet.

Slagen vid Badelunda
Två slag har stått i trakten runt Badelunda. Det första var under slutfasen av Sten Sture den yngres krig mot Danmark (1512–1520), det andra under befrielsekriget mot Kristian II och danskarna (1521–1523). Genom åren har många armborstpilar, s k dalpilar, samt ett antal andra spetsar påträffats bl a på Tibble äng och i Jutekärret.

Det första slaget inträffade den 29 mars 1520. Riksföreståndaren Sten Sture hade stupat ett par månader tidigare. Svenskarna lyckades under ledning av Erik Pedersson ge den danska hären stora förluster på deras väg mot Uppsala, där dock den svenska hären besegrades. Kriget var förlorat.

Det andra slaget inträffade den 29 april 1521 när Gustav Vasas här besegrade danskarna vid Badelundaåsen. Danskarna drog sig tillbaka till Västerås, som belägrades av svenskarna fram till den 20 maj 1522, då danskarna gav upp. Segern i Västerås hade stor betydelse inför kommande bataljer innan Sverige blev helt befriat. Gustav Vasa blev vald till kung i Strängnäs den 6 juni 1523.

Nyare tid

Efter medeltiden blev Badelundatrakten som det mesta av Mellansverige, ett lantligt område som var helt beroende av vad bondgårdarna gav. Befolkningen bestod mest av bönder och deras husfolk. Det fanns inte lika mycket åkermark och skog som idag, men gott om ängsmark och beteshagar.

Under 1700-talet fanns det både väderkvarn och vattenkvarn här, för att kunna ta tillvara sädeskornen och mala mjöl.

Om du följer Badelundaåsens natur- och kulturstig kan du få veta mer om vilka som har bott i området och hur de har levt.