Konungalängd

Ynglingaätten var svearnas gamla kungaätt, enligt sägner stammande från gudarna. I Ynglingasagan som ingick i Heimskringla citerade Snorre efter varje kung ur Tjodolfs Ynglingatal som inte längre finns bevarad. Snorres ynglingasaga låg klar ca 1230. För norrmännen är Ynglingarna en verklig del av historien medan man i Sverige fortfarande menar att de hör till sagorna. 

(Längs ner på sidan finner ni bilder och trädet)

Vilka var dessa Kungar?

  • Oden föddes i Asgård som menas skall ha legat vid mynningen till floden Don medan Snorre hävdade att han kom från Tyrkland i Asien. Snorre skrev att Oden påbjöd att att varje man skulle komma till Valhall med det han hade fått med sig på gravbålet och att det han hade grävt ner i jorden också skulle medföras. Ju högre röken steg på himmelen desto högre plats fick man i himlen, och ju mer eld, desto rikare blev man. Askan efter bålet skulle bäras ut på sjön eller grävas ner i jorden.

”Till minne av stormän skulle folket bygga en hög, efter män med mannamod skulle man resa en sten. Mot vintern skulle man blota för att få ett gott år, på midvintern för gröda, det tredje blotet skulle hållas om sommaren, det var segerblot. I hela Svitjod gav man Oden skatt, en penning för var näsa mot att han värjde landet mot ofred.”

Enligt Snorre i hans yngre Edda var Oden en historiskt existerande människa som från “Tyrkland” invandrat till Svitjod och här blivit upphöjd till gud efter sin död. Här grundade han det andra Asgård – Fornsigtuna. Oden gjorde sig till kung och grundade på så sätt vår äldsta konungaätt – Ynglingaätten. Tillsammans med makan Frigg hade han barnen Balder, Hermod, Höner och med Skade hade han Säming. Då Oden flyttade till Norge kom Säming att bli stamfader för den norska grenen av Ynglingaätten. Oden flyttade dock snart tillbaka till Sverige där han sedan dog i Gudhem.

  • Njord eller Njärd den rike från Vanaheim blev kung över svearna efter Oden. Njord var en av vanerna, havets och vädrets gud, far till Frej och Freja med sin första hustru som också var hans syster. Njords andra hustru var Skade, en jättinna som avskydde att vara vid havet. Njord bodde på Noatun, Skeppsgården i Asgård

 

Yngligaätten

  • Frej, Frö, Yngve Frej eller Fricco var en fruktbarhetsgud i nordisk mytologi. Son till Njord, bror till Freja, far till Fjölner med Gerd Gymesdotter. Efter Njords död kallades han för drotten (hövdingen eller kungen) över svearna. Frej byggde ett stort hov i Uppsala där han hade sitt huvudsäte till vilket han lade allt sitt land och lösöre. Det var på så sätt som Uppsala-rikedomen kom till, och den har alltid hållt sig sedan dess, skrev Snorre. Frej kallades även Yngve, ett hedersnamn i hans ätt, och hans ättlingar blev därför kallade Ynglingar varifrån benämningen Ynglingaätten kommer.
  • Fjölne eller Fjolner av Ynglingaätten var sveakung med egen kungsgård. Han var son till Frej och Gerd Gymersdotter och den förste av Ynglingaätten som inte gud-förklarades. Fjolner skall ha drunknat i ett jäskar fullt med öl i vilket han berusad skall ha ramlat ner då han gästade danerkungen Frode.
  • Svegder, Svegde eller Sveigder av Ynglingaätten var sveakung, en son till Fjölne. Svegder reste ut i världen för att söka Gudhem och efter Oden själv. Han hamnade då bl.a. i Östra Svitjod där han ska ha trollats in i en sten. Svegder var gift med Vana av Vanhem och skall enligt Lilla Rimkrönikan ha varit kung i Gjöthaland. Man har menat att hans sten är en av Tredings stenar vid Medelplana på Kinnekulles västra sida.
  • Vanlande eller Vanland av Ynglingaätten var sveakung och son till Svegder. Dödsreds av maran varefter han brändes vid Skuta-ån och man satte bautastenar efter honom. Vanlande var gift med Driva, en dotter till Snjå den gamle (Snær gamli). “Gjöthaland jag efter min fader ärvde” som Lilla Rimkrönikan skrev om Vanlande.
  • Visbur av Ynglingaätten var sveakung och son till Vanlande och Driva. Han gifte sig med en dotter till Aude (Öde) den rike och gav henne i morgongåva tre storbyar och en halsring av guld. De fick två söner, Gisl och Öndur. Men Visbur övergav henne för en annan och då tog hon sönerna med sig hem till sin egen far

Visbur fick ännu en son med den nya kvinnan, Domalde. När Visburs två första söner var tolv och tretton år gamla for de till honom för att hämta sin mors giftogods. Visbur vägrade emellertid att lämna ut dem. Då sade de att guldhalsbandet skulle bli till bane för den bäste mannen i hans ätt, varefter de for hem igen och smidde planer för att mörda sin far. En völva skulle hjälpa dem att sejda men hon varnade dem att det skulle leda till att ättedråp sedan alltid skulle följa i Ynglingarnas ätt. Detta tyckte de emellertid var av föga intresse. Så de samlade en här, red till Visbur och brände honom inne – “glödhunden gnyende bet envåldskungen i eldstadshöljet.”

Lilla Rimkrönikan skrev angående Visbur att ”Efter min fader jag Gjötha styrde”.

  • Domalde av Ynglingaätten var sveakung under sent 200-tal, och son till Visbur. Det var svält och nöd under hans tid varför det blotades mycket för att blidka gudarna. Första året offrades oxar, andra året offrades människor. Det tredje året samlades hövdingarna till råd varvid det beslöts att man var tvungen att offra kungen, vilket skedde.
  • Domar levde på 300-talet, en son till Domalde. Under hans år var det fred och god skörd. Domar dog sotdöden i Uppsala och brändes på åstranden vid Föresvallarna. Domar var gift med Drott, en syster till Dan den storlåtne som enligt traditionen var Danmarks förste kung, deras far var kung Danp. I den isländska Rigstula står att Dan och Damp ägde dyrbara salar och var skickliga i att rida skepp, svinga sina svärd och att med dem öppna sår.
  • Dygve eller Digne var son till Domar och Drott. Dog sotdöden. Egentligen den förste av Ynglingaätten som tituleras kung, tidigare kallades de drottnar (jmfr drottning). Envar av dessa ättemän kallades alltid Yngve eller Ynguni, men allesammans Ynglingar.
  • Dag den vise var son till Dygve och påstods ha kunnat förstå fågelsång och haft en tam sparv som flög med bud till honom. Sparven dödades då den pickade korn på en åker i Reidgotaland. Dag beslöt då att hämnas och startade ett plundringståg i Varva i Reidgotaland. När han var på väg att bege sig därifrån med sitt skepp dödades han av en verkträl som kom utspringande ur skogen och kastade en hötjuga som träffade kung Dag i huvudet så att han föll av hästen och dog. Hans män vände sedan åter till Svitjod.

Dygves son Dag den vise tog konungsdömet efter fadern; ”Han var så vis, att han förstod fågelspråket. Han hade en sparv, som flög ömsom i flera land och sade honom många tidender. En gång flög sparven till byn Vörva i Redgotaland, slog ned på en åker och åt. Åkerns ägare kom dit, tog upp en sten och slog sparven ihjäl.”

  • Agne Skialfarbonde eller Skjafarbonde var av Skilfingaätt. Han hemförde med våld sin brud Skjalf från Finnland, en dotter till Frost. Men under hemfärden lät Skjalf sina män hänga den av ölrus sovande Agne i ett träd i hans egen guldhalsring varefter han brändes på plats. Detta skedde på en strandäng där träden förr växte, och platsen kallades därefter för Agnafit. Därefter rodde Skjalf tillbaka till Finnland. Kanske har kung Agne bott i Skialfum?

Skridfinnarna bodde “Norrut i gränslandet mellan sveoner och nordmän”.

Namnet Finland på andra sidan Östersjön dyker upp något längre fram i historien, och på kartor först under 1700-talet. Namnet finn anses vara av keltiskt ursprung och avsåg ett skogsland i Norden. Resor som omnämns som att ha gått österut till Finnland skall därför läsas som sydöstra Norge eller de norra delarna av Dalsland och västra Värmland. Mitt på Värmlandsnäs ligger Finnestad. I Tollesrud i Värmskogs socken någon mil nordväst om Grums har man funnit tre guldhalsringar, måhända sådana som Agne bar…

Forskare & historiker som undersökt kragarna säger: “Få moderna guldsmeder skulle gå i land med att tillverka ett smycke av den här typen idag! De tre guldhalskragarna är också helt unika. Det finns bara tre från hela världen!” Besök Historiska museet i Stockholm för att se dom.

  • Alrik eller Alrek av Skilfingaätten var en son till Agne Skialfarbonde och Dageid, en dotter till kung Dag den mäktige, Daglingarnas ättefader. Alrik regerade tillsammans med sin bror Erik. De var mäktiga män, stora krigare och idrottskämpar och de älskade att tävlingsrida mot varandra.

”Men en gång efter en sådan ritt kom de aldrig mer tillbaks. Man fann dem båda två med huvudena sönderslagna. Man fann inga andra vapen än deras hästbetsel och troligt är att de slagit ihjäl varandra i en tvist om vem som egentligen vann ritten. Under flera hundra år fortsatte sedan tvisten bland deras ättlingar om vem som egentligen vunnit. Slutligen enades man om att det var Alrik.”

  • Erik av Skilfingaätten var en son till Agne Skialfarbonde. Han regerade tillsammans med sin bror Alrik, och kanske är det dessa båda kungar som omnämns på runstenen i Sparlösa. Namnet Erik tros kunna återföras på det äldre Ainarikiar som betyder ‘härskaren framför andra’ eller ‘den synnerligen mäktige’.
  • Alf av Skilfingaätten var en son till Alrik och gift med Bera som betyder björnhona. Bera var vackrare än alla andra kvinnor och även i övrigt en fantastisk människa. Alf kallades för Elfse och ska ha varit tystlåten, maktsjuk och föga umgängessam. Tillsamman med brodern Yngve tog han över Svitjod.
  • Yngve av Skilfingaätten regerade i Svitjod tillsammans med sin halvbror Alf. Yngve var omtalad för att vara en stor, stark och mycket segersäll härman, vacker och en stor idrottsman, i drabbningar den bäste, båd givmild och glad. Detta gjorde honom berömd och att han fick många vänner. Hans broder Alf satt en höst hemma i Uppsala då Yngve kom tillbaka från ett välgånget vikingaföretag. Yngve satt gärna uppe och drack öl tillsammans med sina män medan Alf hellre gick och lade sig. Hans vackra hustru Bera satt däremot gärna uppe sent och samtalade med Yngve, något som förargade Alf. Bera brukade då säga till honom, att den som hade en make som Yngve, hon kunde vara glad. Vilket inte gjorde Alf gladare.

”En kväll kom Alf in i hallen där Yngve och Bera som vanligt satt i högsätet och samtalade. Yngve hade sitt svärd liggande över knäna, männen var mycket druckna och brydde sig inte om kung Alf då han trädde in. Alf gick fram till högsätet, drog det svärd han hade gömt under kappan och stack det i sin broder. Yngve sprang upp, fattade svärdet och gav Alf ett banehugg varefter båda bröderna snart låg döda på golvet. De höglades på Föresvallarna.”

  • Hugleik (Ochilaik) var en son till Alf, och eftersom Yngves söner ännu var barn var det Hugleik som blev kung över svearna. Hugleik var ingen härman utan satt stilla hemma i riket. Han var mycket rik, och därtill snål. I sin hird hade han alla slags lekare och spelemän som harposlagare, gigolekare och fedlare liksom sejdmän och allsköns trollkunnigt folk. Vid Alfs tid fanns det två mycket berömda sjökungar som hette Hake och Hagbard vilka seglade med mycket folk, ibland tillsammans, ibland själva. De hade båda många kämpar med sig. Kung Hake for med sin här till Svitjod mot Hugleik. Hugleik samlade då en stor här, tolv kämpar och bland dem Starkad den gamle. Till hans hjälp kom också bröderna Svipdag och Geigad, båda berömda och de största av kämpar, liksom Hugleik var själv.

”De möttes på Föresvallarna, striden blev hård och kung Hugleiks män föll bland de första. Då trängde kämparna Svipdag och Geigad fram, men Hakes män gick emot dem, sex mot en, och tog dem till fånga. Då gick kung Hake in i sköldborgen och dräpte Hugleik och hans båda söner. Därefter flydde svearna och Hake lade deras land under sig. Där satt han i tre vintrar medan hans kämpar for ut i viking för att samla gods.”

  • Hake var en vikingakung, son till Hedna Hjörvardsdotter. Under Hakes tid låg Yngves söner Jorund och Erik ute på härskepp och var stora härmän. En sommar härjade de i danernas land och mötte där Gudlaug, Hålögarnas konung (från Norge). Efter en sjöstrid där Gudlaugs skepp blev rensat fördes Gudlaug fången av bröderna till Straumøynes (en idag okänt plats) där han hängdes i ett träd. Hans män kastade hög över honom med ett stenmärke på toppen. Efter detta kom Jorund och Erik att bli mycket berömda. Bröderna fick därpå reda på att kung Hake i Svitjod hade sänt ut sina kämpar, så de samlade samman en här och seglade dit. De styrde in i Lagen (Vattnet, vilket tolkats som både Vänern och Mälaren) och till Uppsala för att finna konung Hake. Kung Hake mötte dem med en betydligt mindre här, och det blev en hård strid. Hake gick hårt fram och fällde alla som var i närheten av honom, och till sist fällde han också kung Erik och högg ned brödernas märke. Då flydde Jorund till skeppen med allt sitt folk.

”Hake hade fått så stora sår att han förstod att hans livs dagar var färdigräknade. Han lät då ta ett härskepp på vilket de döda lades med sina vapen, och ett bål färdigställdes på skeppet. Hake var nära död eller död då han lades därpå. Sedan seglade skeppet brinnande ut från land, med styråran surrad och seglet i topp. Om detta talades det mycket under lång tid. Att på detta vis sända ut ett brinnande skepp i Mälaren hade säkert inte varit någonting man skulle kunna imponeras av eftersom det ganska snart hade strandat…”

  • Jorund (Järund) av Skilfingaätten var kung i Uppsala och son till Yngve. Han styrde landet men var om somrarna ofta ute på härnadståg. En sommar seglade han till Danmark med sin här och härjade på Jylland. Om hösten gick han in i Limfjorden (Limefjärden) och härjade, och låg då med sina män i Oddesund.

”Då kom Gylaug Hålögakung, en son till Gudlaug som Jorund och brodern Erik hade hängde i ett träd i Straumøynes, och anföll mot Jorund. Då folk i land fick se detta strömmade de till från alla håll med både små och stora skepp, och Jorund fick ge sig för övermakten. Hans skepp blev avröjt, själv hoppade han i sjön men blev tagen till fånga och ilandförd. Kung Gylaug lät resa en galge, ledde dit Jorund och hängde honom, och så slutade hans dagar.”

  • Ane den gamle eller Aun (Ön) av Skilfingaätten regerade av och till över svearna. Son till Jorund. Ane blev bortjagad flera gånger men kom ständigt igen. Han lär ha offrat nio av sina söner till gudarna för att få ett långt liv, en son per decennium. Till sist ska han ha blivit så gammal att han bara kunde ligga till sängs och dricka mjölk ur ett dryckeshorns smalände. Den siste sonen, den tionde, Egil Tunnadolg räddades och gjordes till kung efter faderns död. I Annestad i Västergötland står en sten som kallas Kung Anes sten…

Ane återkommer två gånger till, se nedan.

  • Halvdan av Skjöldungaätten var son till kung Frode den fridsamme av Danmark. Halvdan utkämpade flera strider mot kung Ane. Halvdan segrade alltid och lyckades jaga iväg kung Ane varefter han regerade i tjugo år. Dog sotdöden.
  • Ane den gamle eller Aun av Skilfingaätten återkom efter kung Halvdans död, men blev efter tjugo år bortjagad igen. Denna gång av kung Ale den starke, se nedan. 
  • Ale den starke eller Åle av Skjöldungaätten var en son till kung Fridleif av Danmark. Ale utkämpade flera strider mot kung Ane den gamle. Ale segrade dock och kung Ane fick återigen fly. Kung Ale den starke regerade sedan i tjugo år tills Starkad gamle dräpte honom. Var Ale kung i Ale? En Fridleif omnämns på en runsten vid Grästorp.
  • Ane den gamle eller Aun av Skilfingaätten återkom som sveakung efter Åles död. Regerade sedan ytterligare tjugo vintrar till sin död i en mycket hög ålder.
  • Egil Tunnadolg av Skilfingaätten var en son till Ane den gamle. Egil var ingen härman utan styrde i fred. Han hade en träl vid namn Tunne som varit hans fars skattväktare, men när Egil kom till makten fick Tunne återgå till de andra trälarna. Innan dess hade Tunne stulit en del av kung Anes lösöre och grävt ner det. Nu flydde han tillsammans med flera andra trälar, grävde upp skatten och delade den bland sina män. De gjorde honom till sin hövding och han samlade allsköns dåligt folk omkring sig. De rånade, plundrade och dräpte och allt bytet delade han ut bland sina män.

”Kung Egil tog upp kampen mot Tunne. Det blev en bitter strid och kung Egil blev tvungen att fly. Egil samlade en här och gick till slag mot Tunne. Det blev åtta hårda strider, och kung Egil förlorade dem alla. Efter detta flydde Egil landet, ner till kung Frode den djärve på Själland. Han lovade Frode svearnas skatt om de hjälpte honom bli av med Tunne. När Egil kom hem hade han en stor här av kung Frodes män och envigskämpar med sig. Det blev ett väldigt slag där Tunne slutligen stupade. Egil återtog sitt rike och Frodes män återvände hem. Efter det sände Egil stora gåvor till Frode vartenda år, men han gäldade ingen skatt som han hade lovat. Trots det höll vänskapen i sig.”

”Efter Tunnes död regerade Egil ytterligare tre år men sedan hände det sig att en tjur som skulle blotas hade blivit alldeles folkilsken och rymde till skogs. Kung Egil som var en stor jägare mötte tjuren i skogen under en jakt och försökte dräpa den. Kungen bröt sitt spjut mot tjuren, tjuren välte kungens häst, kungen drog svärd men tjuren rände hornen i bröstet på honom. Kungens män lyckades till sist dräpa tjuren men kungen dog av sina sår. Som far till Ottar Vendelkråka och Adils eller i Beowulfkvädet som Onela eller Ale den uppländske brukar Egil identifieras med Ongentheow (Angantyr).”

  • Ottar Vendelkråka av Skilfingaätten var en son till Egil Tunnadolg. Ottar sägs ha regerat under åren 520-535, andra källor säger ända framemot 550. Ottar kom snart att hamna i krig med danerna. Under några år härjade svearna och danerna i varandras länder och Ottar gjorde sig ovän med kung Frode. Frode hade sänt bud till Ottar för att hämta den skatt som Egil menades ha lovat Frode. Ottar svarade, att svearna hade aldrig givit danerna skatt och icke heller ämnade göra så. Sändemännen vände om, men en dag lyckades danerna att lägga sig i bakhåll för Ottars flotta varefter Ottar föll och hans lik lades ut för att fåglarna skulle riva i det.

Tjodolf skrev: “Under örnaklor Ottar föll den dygdige för daners vapen; å vendel vart den vise klöst av här-gamen med blodig fot”

Enligt traditionen sände danerna en träkråka till svearna för att visa att “mer var inte deras kung Ottar värd”. Därför kallades den döde kungen för Ottar vendelkråka – vendel är ett annat namn för vatten. Ottar menas vara densamme som Ohtere i Beowulfkvädet. Se kung Frodes sten på gravfältet Fjärås bräcka.

  • Adils eller Ale den raske, store eller mäktige av Skilfingaätten var sveakung i slutet av 500-talet, en bror till Ottar Vendelkråka. Adils fortsatte sin fars fiendskap mot danerna men härjade också på annat håll, bland annat i saxarnas land där han hämtade den vackra Yrsa som han sedan gjorde till drottning. Men snart kom danerna och härjade i Svitjod – Adils lyckades undkomma, men Yrsa blev tillfångatagen. Den danske kung Helge Halvdansson av Lejre förälskade sig i den vackra Yrsa och gifte sig med henne. Men Yrsa fick till sin fasa snart veta att hennes man Helge i själva verket var hennes far, och hon for då tillbaka till Adils, lämnande kvar sin son Rolf, senare kallad Rolf krake.

”Kung Adils som enligt traditionen bodde på gården Hjelleskate på västra Värmlandsnäs låg mycket i delo med konung Ale den uppländske. Ovänskapen kom att utmynna i en strid på Vänerns is där Ale stupade varefter Adils red hem till sitt Hjelleskate och Ales män tillbaka till Upsalir.”

Snorre skrev att Ale den uppländske var norrman medan det i Beowulf står att han var en sveakung. Adils menas kunna var Eadgils medan Ale den uppländske skulle kunna vara Onela, båda nämns i Beowulf. Enligt historiker blandade Snorre ihop de norska Opplanden med det svenska Uppland.

”Adils var känd för sina fina hästar. Vid en blot red han i en kultisk kringritt runt Disarsalen (Gudarnas boning) då hästen snubblade. Adils föll av och spräckte huvudet mot en sten.”

Om striden mellan Adils och Ale talas vidlyftigt i Sköldungasagan där det likaledes står att läsa om Rolf krakes strid mot Adils i Uppsala lite längre fram. Rolf hade nämligen sänt en här bestående av bärsärkar till Adils hjälp i striden med Ale på Vänern, men Adils hade efteråt vägrat att betala för hjälpen. Rolf Krake sökte snart upp Adils och fick då med sig guldet, men efter att ha ridit ett stycke blev han varse att Adils och hans män kom ridande efter honom för att återta dyrbarheterna. Rolf tvingades då kasta guldet ifrån sig för att undkomma – han “sådde guld” på Föresvallarna.

  • Östen (Eystein) av Skilfingaätten var kung under senare hälften av 500-talet, son till Adils och Yrsa av Venden. Under hans tid härjade både danskarna och norrmännen i sveariket. Även sjökonungar utan land kom och plundrade. En sådan, Sölve, son till Högne på Njardö, härjade i österled. Kung Östen var ute på gästning i Lovunde (Lovene vid Lidan?) när Sölve kom med sin flotta och överföll honom mitt i natten. Kung Östen blev innebränd med hela sin hird.

Sölve eller Salve var den danske kung som dräpte kung Östen. Han skall sedan ha efterträtt honom under en lång tid för att sedan i sin tur bli dräpt av svearna. Son till Högne på Njardö.

  • Ingvar eller Yngvar Harra av Skilfingaätten var en son till Östen. Han var en stor krigare. Ingvar stupade i sysslafolkets land – någonstans i sydöstra Norge.
  • Bröt-Anund av Skilfingaätten var sveakonung vid 600-talets början, son till Ingvar. Kung Anund lät bryta vägar mellan häradena i hela Svitjod, berättade Snorre, både över skogar och myrar och fjäll; därför kallades han Bröt-Anund. Han byggde också gårdar åt sig i varje storbygd i Svitjod och for på gästning över hela landet, och på så vis blev det befolkat.

“En kväll passerade han ett ställe kallat Himinheid (Himmelshed) med trånga fjälldalar och med höga berg på båda sidorna. Det regnade, och den snö som tidigare legat på bergstopparna rasade ner tillsammans med lera och sten varvid kungen och många av hans män dog.”

  • Ingjald Illråde av Skilfingaätten var en son till Bröt-Anund och den siste kungen av Skilfingaätten (Yngre Ynglingaätten). Han uppfostrades av Svipdag blinde som påstås ha givit honom ett varghjärta att äta, vilket sedan skulle förklara varför Ingjald blev så grym. På sin fars gravöl svor Ingjald att han skulle vidga riket åt alla håll. Det gjorde han genom att bjuda in sju underlydande kungar, av vilka sex kom. Alla blev innebrända, och platsen har i sägner föreslagits vara Aranäs.

Offren skall enligt Snorre (de källor han tros ha utgått ifrån nämner inte folklanden) ha varit kung Algaut (Ingjalds svärfar), kung Yngvar från Fjärdhundraland samt dennes två söner Agnar och Alf, kung Spersnjall från Närke och kung Sigverk från Attundaland. Ingjald lade deras riken direkt under sig och deras män som nu saknade ledare följde honom. Kung Granmar av Södermanland hade inte kommit till det makabra gästabudet och därför red nu kung Ingjald och hans män och anföll honom och även han innebrändes.

Ingjald var gift med Gauthild, dotter till kung Algaut (denne var i sin tur son till kung Gaut (Götrik) den milde av Västergötland). Gauthilds mor hette Ålov och var dotter till kung Olav den klarsynte. Deras dotter Åsa var lika grym som sin far. Hon gifte sig med kung Gudröd av Skåne och övertalade honom att dräpa sin bror Halvdan Snälle. Strax därefter lät hon även mörda sin man Gudröd.

Men halvdan Snälle hade en son, Ivar Vidfamne (se även nedan), som med en stark flotta överföll kung Ingjald och hans dotter Åsa. Både far och dotter brändes inne.

Ingjald hade även en son, Olof Trätälja, som blev kung av Värmland och sedan genom sin son Halvdan Vitben gav upphov till den norska grenen av Ynglingaätten som Harald Hårfager, norska rikets enare sex generationer senare tillhörde. Efter Ingljald Illråde upphörde kungamakten att gå från far till son inom Ynglingaätten.

Förutom i Ynglingasagan förekommer Ingjald också i Saxos Gesta Danorum, bok 7. Han presenteras där som bror till Ing och Olof som dog i strid mot Harald Hildetand. Berättelsen anger även, att Ingjald hade våldtagit kung Haralds syster, men att Harald föredrog att förbli vän med Ingjald. Våldtäkten resulterade i Sveriges nästa kung, Ring, det vill säga Sigurd Ring, omnämnd i de isländska sagorna. I Gesta Danorum är inte Ivar Vidfamne omnämnd som mellanled mellan Ingjald och Ring.

  • Olof Trätälja var son till Ingjald Illråde. Då han fick höra att fadern Ingjald var död bröt han upp med dem som ville följa honom. Först till Närke och sedan vidare till ån som nordan föll ut i Väner(n) och kallades Elfven. Här stannade man och röjde och brände skogen för att sedan börja odla. Det erövrade området kallades för Värmaland. Då man i Svitjod hörde att Olof röjde skogar kallade man honom trätälja.

Olof fick till hustru Solveg eller Salva, en dotter till konung Halvdan Guldtand till Solör västerut (Kongsvinger). Halvdans far hette Salve, förfadern Salvar, en son till Salve den gamle som var den som röjde Solör. Olof Trätäljas moder Göthild (Gauthild) var dotter av Olof som var son till konung Olof den skarpsynte i Närke. Olof och Solveg hade två söner, Ingjald och Halvdan. Den senare uppföddes hos morbrodern Salve i Solör och kallades Halvdan vitben.

”Då folket visste att Olof Trätälja hade goda marker i Värmaland strömmade man till honom i sådana mängder att landet blev överbefolkat. Dåliga år med svält följde vilket enligt tidens sed tillskrevs kungen, kanske lite extra eftersom han inte var någon ivrig blotman. Man samlade då en här och anföll Olof och brände honom inne.” Detta hände vid Vänern.

De klokare av svearna förstod dock att de dåliga åren var vållade av överbefolkning och att kung Olof var utan skuld. Efter rådslag for man med en stor här västerut över Edaskog och kom fram till Solör där man dräpte kung Salve och tog Halvdan vitben (Olofs son) till fånga. Honom tog de sedan till hövding över sig och gav honom konungsnamn. Han lade då Solör under sig och for sedan härjande ut i Romerike och fick genom härnad detta fylke.

Intressant är att det i Ynglingatal enligt Bugge lär stå att Olof Trätäljas sonson Eystein “Fret” Halfdansson som var kung i Vestfold kallades för Den götske fursten!

En gravhög som heter Olof Trätäljas hög tronar högt ovanför Byälven i Säffle, flödet via vilket man kan komma så gott som ända fram till Solör. På Värmlandsnäs låg fornborgen på Villkorsberget som brändes vid den tid då Olof skall ha bränts inne, “vid hög ålder i Swethia (Svitjod) efter att länge och fredligt ha skött sitt rike” som det står i Lilla Rimkrönikan. Enligt samma krönika skall han ha styrt Götalandet.

  • Ivar Vidfamne var tidigare kung av Skåne. Han var son till Halvdan Snälle av Skjöldungaätten (se under Ingjald Illråde ovan) och därmed ättling till Oden. Ivar erövrade kungakronan efter innebränningen av Ingjald Illråde, varefter han ska ha underlagt sig hela Norden. Han var gift med en dotter till Heidrek (son till Angantyr, kung i Småland, men som ändå skall ha bott på Ekholm i Göta älv…).

I Danmark satte han sin dotter Aud Djupaudgas eller Aud den djupödas make Hrörek till underkonung, men lät senare dräpa honom. Aud gifte senare om sig med Radbjart av Ryssland som föreslagits till att ha varit en f.d. väring.

Ivar ska ha omkommit år 695 på en härfärd till Gårdarike då han blev ordentligt uppläxad för sin grymhet, svekfullhet och makthunger, detta av sin egen fosterfar Hord. Ivar skall då ha blivit så upprörd att han sprungit överbord mot Horders skepp för att försöka komma åt denne. Han missade emellertid språnget och hamnade i vattnet och drunknade. Efter Ivar Vidfamnes död splittrades också det första storriket i Nordens historia.

  • Harald Hildetand var en son till skjöldungakungen Hrörek i Lejre och Ivar Vidfamnes dotter Aud Djupaudga. Se även Ivar Vidfamne, Randver resp Sigurd Ring. Aud tog sonen Harald med sig när hon flydde till Gårdarike (Ryssland) efter faderns mord på maken Hrörek. Där gifte hon om sig med Radbjart och fick sonen Randver. Men efter Ivar Vidfamnes död återvände Harald till sin faders stamrike Skåne och därifrån erövrade han sedan Skandinavien och norra Tyskland. På sin ålders höst gjorde han sin halvbror Randvers son Sigurd Ring till lydkonung efter den förres död.
  • Randver av Svitjod var en son till Radbjart av Ryssland, som förslagits ha varit en väring, och Ivar Vidfamnes dotter Aud den djupöda. Randver var gift med Ingild, dotter till en okänd sveakung.
  • Sigurd Ring var kung av Svitjod och Danmark, son till Randver av Svitjod eller möjligen Son till Ingjald Illråde. Sigurd satt som lydkonung i Sverige under sin halvfarbror Harald Hildetand. Han gjorde senare uppror mot kung Harald och besegrade honom i Bråvallaslaget ca 750, ett slag man inte vet var det stod. Förutom Bråviken i Östergötland har bl.a. “Bråvallarna” Halleberg och Hunneberg föreslagits. 

”Sigurd var gift med Alfhild, en dotter till en kung Alf. När han blev gammal blev han dock förälskad i Alvsol av Vendsyssel i norra Danmark, men fick inte gifta sig med henne. Sigurd Ring höll slag med hennes bröder och besegrade dem. Alvsol hade emellertid redan dödats med gift före striden, detta för att inte hamna i segrarens händer. Sigurd Ring sägs ha begått självmord genom att kasta sig på sitt svärd ombord på ett brinnande skepp lastat med alla de stupade.” Död ca 770 – årtalen skall tas med en nypa salt.

Ur Erik Dahlberga Sueciaverk från slutet av 1600 och början av 1700-talen – Kung Rings gravsten i Ringåsens skog nära Komstad kyrka i Valle härad, Västergötland. Men Lindskog som hänvisade till Sueciaverket skrev platsen som liggande i Holmestad i Kinne härad nordost om Götene vilket är det riktiga. Gården Ringhsås är avbildad i bakgrunden.

  • Ragnar Lodbrok Sigurdsson var son till kung Sigurd Ring och Alfhild. Han var gift med Aslög, en dotter till Brynhild och Sigurd Fafnesbane, även med Tora Borgarhjort (kungadotter från Götaland). Ragnar omnämns i olika källor såsom verkande både under åren 745-794 och 845-865… Ragnar var med om många storslagna äventyr. Han skall t.ex. ha tagit sig ända ner till Paris där han gjorde sig en smärre förmögenhet. På det sista krigståget som gick till Norhtumberland tas han till fånga av den grymme kung Ella och dör i dennes ormgrop.

Han sista ord löd: ”Grymta månde grisarna när de hör hur den gamle galten lider!”

 

Hämnden – blodörn 
Då kung Ella insåg att fången han precis låtit döda var Ragnar Lodbrok så skickade han sändebud till Ragnars söner med erbjudan om mansbot för att de inte skulle komma för att utkräva blodshämnd. Sönerna låtsas gå med på detta, men rustade för hämnd och lyckades få tag i kung Ella som torteras till döds på det mest grymma sätt – det hette att man ristade blodörn. 

Detta avrättningssätt omtalas i flera isländska sagor och innebar att den som skulle straffas först lades på mage och låstes fast. Man började med att skära upp ryggen så att man kom åt att lossa revbenen från ryggraden. Dessa bröts sedan upp och ut så att de kom att likna ett par blodiga örnvingar, och i det öppnade hålet i ryggen strödde man salt. Sedan avslutades ceremonin med att man drog ut lungor och annat som följde med…

Hur man ristar blodörn finns beskrivet i bildform på en runsten på Gotland. Ragnar var kung över Sverige, Norge, Gårdarike (Ryssland), England och Skottland. 

  • Östen Beli (Eystein Bele / Östen Illråda var son till Harald Hildetand. Östen var lydkonung under Ragnar Lodbrok Sigurdsson och skall ha varit väldigt klok, men ondskefull. Östen hade en dotter, Ingeborg. Östen var den siste av Ynglingaätten, dog mot slutet av 700-talet.
  • Björn Järnsida Ragnarsson räknas som stamfader för Munsöätten, son till Ragnar Lodbrok och Aslög. Enligt Hervararsagan ärvde han Svitjod efter sin far. Björn skall ha fått sitt tillnamn Järnsida för att han aldrig blev sårad i något slag, varför ryktet sade att hans moder genom trolldom gjort honom hård mot järn och spjut.

Björn Järnsidas ätt “Munsöätten” Ättenamnet Munsöätten är en senare tiders fabrikation. Möjligen kan det ha förhållit sig så att två bröder samtidigt valts till kung och att detta är upphovet till den understundom mycket märkliga kungaräckan.

 

  • Erik II Väderhatt av Munsöätten var son till Ragnar Lodbrok och Tora Borgarhjort. Tillnamnet “Väderhatt” fick han eftersom han troddes vara trollkunnig på grund av att han alltid hade fördelaktig vind på sina härfärder.
  • Refil av Munsöätten var en son till Björn Järnsida. Refil hade en son som hette Erik – se Erik Refilsson nedan.
  • Erik III Uppsale av Munsöätten var en son till Björn Järnsida. Erik tillhörde ättens huvudgren. Vid Ansgars andra besök år 852 föreslogs att Erik III skulle upptas bland gudarna istället för den nye guden.
  • Erik IV Refilsson av Munsöätten var en son till Refil.
  • Anund Uppsale av Munsöätten var kung vid Ansgars besök år 830. Anund blev fördriven men återkom med dansk hjälp. Son till Erik III.
  • Björn II Eriksson “på Håga” av Munsöätten var en son till Erik III. “Svearnas kung Björn” var den kung som mötte Ansgar då det var han som sänt en beskickning till den tyske kejsaren Ludvig den fromme för att utbe sig kristna förkunnare. Björn omnämns i Hervararsagan där det står att han hade sin gård ‘at haugi’, alltså ‘vid högen’. Björn på Håga kommer sig efter den gravhög som finns i Håga utanför Uppsala, en hög som är från bronsåldern och invid vilken man föreställt sig att Björn skall ha haft sin boning.
  • Björn III Björnsson av Munsöätten var en son till Björn II.
  • Olof I Björnsson av Munsöätten lär ha varit kung då Ansgar gästade Svitjod för andra gången år 852. Son till Björn II. Olof företog ett berömt härtåg till Kurland.
  • Erik V Björnsson av Munsöätten var en son till Björn III.
  • Ring Olofsson av Munsöätten var Sveakonung, son till Olof I.
  • Erik VI Ringsson av Munsöätten var en son till Ring Olofsson.
  • Emund I Eriksson Slemme av Munsöätten var en son till Erik VI. Han fick tillnamnet “slemme” (usel) då han fuskade vid en gränsdragning mellan Sverige och Danmark. Emund dog ca 970 och var troligen far till Erik Segersäll.
  • Erik VII Emundsson av Munsöätten var en son till Emund I.

Snorre: ”Det var ofred uppe i Götaland hela tiden, så länge Erik Emundsson levde.”

  • Björn IV Eriksson av Munsöätten var kung, troligen vid 900-talets början, son till Erik VII Emundsson.
  • Olof II Björnsson av Munsöätten var kung ca 970 – 975, medregent till sin bror Erik Segersäll och son till Björn IV. Dog av “etter” (vad nu det kan ha varit). Olof hade sonen Styrbjörn Starke.

Trädet