Herulernas återkomst

Vikingarnas Förfäder?

Herulernas historia började åtminstone så tidigt som vid Kr.f. Redan så tidigt som vid bronsåldern hade handelsförbindelser upprättats mellan Norden, svartahavsområdet och medelhavsområdet. Jag tror att det ledde till att många stridbara män från Norden stannade kvar som legosoldater i den romerska armén. Vi kan se det som en parallell med vikingatidens Väringar.

Behovet fanns från romarnas sida. Det ledde till att det blev vanligt att unga äventyrslystna män från Norden reste ner till romarriket och blev legosoldater åt Rom under åtminstone några år för att sedan resa hem. Många stannade nog kvar. Det blev alltså ett ständigt utbyte av krigare från Norden.

Med tiden blev detta organiserat av Herulernas ledare som i många fall var högt uppsatta officerare i Roms armé, och alltfler anslöt. Herulerna utbildades av romarna från början, men blev med tiden själva utbildningsledare. De krigiska och framgångsrika Herulerna blev atrraktiva för övriga germaner och alltfler anslöt sig. Med tiden blev man en väsentlig del av den romerska armen och vid 300-talets ingång en makt att räkna med.

Herulerna köpte myrmarker ofta med guld som de fått för olika uppdrag eller rövat från intill boende folkgrupper. Att någon kunde köpa myrmarker för guldmynt förvånande många i Romarriket. Samma gjorde också en del Ostrogoter. Ur markerna utvann herulerna myrmalm som de använde för att tillverka svärd som de sålde för dyra pengar. Här finns då anknytningen till de högkvalitativa dubbelsidiga svärd som hittats i Östergötland och där järnets stålliknande kvalitér torde härröra från blästugnar liknande dem som hittats i större antal i Järnstad, nära Mjölby och i Ödeshög i Östergötland Skåne. Men har även hittats i Halland, Småland, Dalarna, Härjedalen och Jämtland.

" Vid Roms sönderfall på 400-talet bosatte sig Herulerna c:a år 450 i norra Ungern. Ungefär år 505 blev de av Langobarderna tvingade att lämna denna trakt. En del av Herulerna slog sig ner i Illyrien, medan en annan del utvandrade till Thule ( d.v.s. dagens Sverige). Ledda av talrika medlemmar av sin kungaätt passerade de slavernas alla folkland, tågade härifrån genom en stor sträcka öde land och kom till ett folk som heter Varner. Därefter drog de skyndsamt genom Danernas folkländer utan att barbarena där tillfogade dem något ont. Därifrån kom de till havet, gick till sjöss och for till ön Thule där de stannade. En folkrik stam därstädes var Götarna, och det var bredvid dem som de Heruliska nykomlingarna stannade."

- Prokopios

Det har ju spekulerats mycket om var de slog sig ner. Blekinge har nämnts, men jag tror att de mötte motstånd av götarna. Det verkar som om de förlorade ett slag i Finnestorp eftersom mycket vapen och högklassig utrustning av romersk typ har offrats i mossen i Finnestorp. Förmodligen drog de vidare och slog sig ner norr om götarnas område d.v.s. i Mälardalen. Med tiden så spred de ut sig både i Sverige och Norge. Deras gravskick med storhögar finns ju inte bara i Mälardalen utan även i övriga Sverige och Norge. Dessa storhögar har daterats till c:a 550-650 E.kr.

 

Baserad på respekterade skriftliga källor från den aktuella tiden. Som jag tidigare sagt var herulerna ett stridande folk som var vana att ta vad de ville ha med vapenmakt. Enligt Procopios släpptes de igenom Danmark utan att angripas, men bevakades säkert noga av danskarna. När de kom över Öresund blev det förmodligen samma sak i Skåne. Kanske bosatte de sig i Blekinge en period men blev fördrivna därifrån och sökte sig därför norrut. Götarna accepterade dem inte och ett stort slag stod i Finnestorp där många Heruler föll och offrades i mossen i Finnestorp. Mängder av romersk utrustning och vapen återfanns där. Nyligen upptäckta arkeologiska spår bevisar detta. Förmodligen sökte de sig därför norrut till lugnare trakter och hamnade sedan i Mälardalen där de besegrade ortsbefolkningen och etablerade sig. De blev sedan upphovet till Vendelkulturen som blev upprinnelsen till en dominerande militärmakt under flera hundra år. De införde sitt gravskick och spred sig med tiden i hela Sverige och Norge. De tydligaste spåren efter Herulerna är de gigantiska gravhögarna efter deras hövdingar åren 550-650 E.kr. Andra spår är framför allt deras hjälmar som är av romerskt snitt. Ännu ett spår är båtgravarna som återfinnes framför allt i Gamla Uppsala (Östra Aros), Vendel, Valsgärde och Badelundagravfältet i Västerås (Västra Aros). Runstenarna med Eril-inskriptioner är också tänkvärda.

-Skrivet av History Freak från forumet skalman.nu.

Vad har man då hittat i Finnestorp?

Svärd

  • Svärdsklingor
    När klingorna har röntgas, framgår det att de ursprungligen har haft vackra mönster. Dessa mönster har åstadkommits genom en avancerad tillverkningsteknik. Den använda tekniken kallas demaskering. Denna framställningsmetod går ut på att välva den blivande svärdsklingan om och om igen genom smidning. Genom denna smideskonst fick klingorna både flexibla och starka egenskaper. De svärdsklingor som påträffats vid Finnestorp tillhör den mest exklusiva typen av klinga och de har varit mycket eftertraktade under folkvandringstid.
  • Svärdsknapp
    Överst på handtaget/parerstången sitter själva svärdsknappen. Vid Finnestorp har det påträffats svärdsknappar av skilda typer. Vissa är släta utan dekor och andra är rikligt ornerade med akantuslingor och djurhuvuden
  • Svärdskidan
    Svärdskidan var ursprungligen tillverkad av två tunna träskivor som i sin tur har varit överdragna med ett tunt skinn. I Finnestorp har endast de tillhörande metallbeslagen påträffats. Dessa beslag utgörs av munbleck, doppsko och fäste för svärdsgehäng (s.k. kantbeslag). Utifrån danska fynd kan konstateras att träskidans detaljer oftast har varit vackert ornerade.
  • Doppsko
    Längst ner på svärdsskidan har det funnits en doppsko, som tillsammans med munblecket har hållit ihop svärdskidan. I fyndmaterialet från Finnestorp finns olika typer av doppskor. Enstaka av dessa beslag har spår av förgyllning.
  • Munbleck
    Längst upp på svärdsskidan har det suttit ett munbleck. I fyndmaterialet förekommer det olika varianter av munbleck. Alla är individuellt utformade och de kännetecknas av en mycket vacker ornering (mönster). Munbleck med förgyllning och vacker dekor hör till de mest exklusiva av alla de föremål som påträffats vid Finnestorp. Dessa beslag har genomgående en gjuten ornamentering och de är ofta utförda i så kallad karvsnittsteknik. Vilket ger en spektakulär reflexverkan hos de förgyllda beslagen. Mönstervariationen är förhållandevis stor. Det förekommer både abstrakta mönster som akantusslingor liksom figurativa avbildningar bestående av fåglar och hästhuvud.
  • Kantbeslag
    Mellan munblecket och doppskon har det funnits ett beslag som har varit avsedd för svärdsskidans upphängning i svärdsgehänget (dvs. bältet/remmen som hängs över axeln). Vi har valt att benämna dessa beslag som kantbeslag.
  •  Lans
    Lansarna från Finnestorp är tillverkade utav järn och på grund av dåliga bevarandeförhållande för järn är dessa väldigt rostangripna och fragmentariska. Lansspetsarna har suttit längst ut på ett flera meter långt träskaft. Lansarna har använts av beridna krigare. Detta vapen har används både mot andra ryttare och fotfolk. Precis som medeltidens riddare har lansen används att stöta med mot andra ryttare.
  • Spjutspets
    Endast en spjutspets har påträffats vid Finnestorp. Den är tillverkad av järn och är liksom lansspetsarna rostangripen och fragmentarisk. Spjutspetsarna har en annan funktion än lansen och har därmed en annan utformning. Spjutspetsen har hullingar eftersom dess funktion har varit att fastna i sitt mål, exempelvis i motståndarens sköld.
  • Pilspets
    Endast ett fåtal pilspetsar har påträffats i Finnestorp, dessa är gjorda utav järn och är därför väldigt rostangripna.
  • Kniv
    Slidkniven tillhörde det inre bältet och hade liknande uppbyggnad som svärdet med skida. I fyndmaterialet påträffas knivblad, munbleck, doppsko och kantbeslag.

Hästutrustning:

  • Sadel
    Parallellt med utvecklingen av stridsmetoden förefaller det också ha skett en utveckling av en ridteknik där ryttaren red med fast sitts (sitter djupt ner i sadeln och fäst mellan sadelns främre och bakre valv). Denna ridteknik krävde en typ av sadel som kännetecknas av höga valv. Såväl på kontinenten som i norden uppträder denna sadeltyp samtidigt i det arkeologiska materialet. Här i Sydskandinavien utvecklades det en speciell typ av denna sadel – den så kallade ringsadeln
  • Sadelring & märla
    De nordiska ringsadlar var försedda med minst två massiva ringar, vilka var fäst vid sadelbommen med hjälp av en kraftig märla. Sadelringarnas märlor visar att trästommen till sadeln har varit av en stabil konstruktion. Av det omfattande slitaget att döma, som finns på dessa ringar, är det uppenbart att sadelringen har utnyttjats flitigt. Det mest sannolika är att någon form av utrustning har hängt i dessa ringsadlar.
  • Sadelbeslag
    De kraftiga metallbeslagen med tillhörande sadelringar är typiskt för Norden. Sadelbeslagen är genomgående robust utformade. Det förekommer både ringar och beslag som är tillverkade av järn respektive av brons. Majoriteten av dessa har ornament, men flera har också den skulpturala formen som exempelvis hästhuvuden. Beslagen till ridsadlar som påträffats vid Finnestorp har suttit på sadelbommens övre och nedre del. Beslagen som är tillverkade av järn utgörs av fragment som har suttit som bandformade järn längs sadelbommens övre kant.
  • Peltehänge
    Ingår i hästutrustningen. Denna utsmyckning har suttit på en läderrem som varit spänd över hästens bringa. De ornerade blecken är utförda med stor omsorg och präglas av en hög hantverksskicklighet. Gemensamt för alla hängen med bevarad silverplåt är dess rika stämpelornernering samt en effektfull kombination av förgyllning och niello.
  • Betsel
    Delar av olika betseldetaljer har påträffats vid Finnestorp. Dessa utgörs av bett, betselringar, betselbeslag, tygelkedjor och beslag till remtyg.
  • Tränsbett
    Det förekommer även bevarade tränsbett. Ett tränsbett består av två betselringar som är förenade med en metallstång. Denna mittersta del, kallat bettet, är den del som hästen har i munnen och vanligast förekommande är bett av järn, men det förekommer också i brons. I Finnestorp har det påträffats fragment av en typ av betselbeslag som utgörs av speciellt utformade parerstänger som suttit på ömse sidor om bettet, för att fixera bettet i hästens mun . En sådan stång har en svag S-form och dess övre del har utformats som ett fågelhuvud.
  • Tygelkedja
    Dessa kedjor är ett återkommande fynd från Finnestorp. Istället för att enbart haft läderremmar som tygel har dessa förlängs med metallbeslag som utgått från bettet. Kedjorna som är tillverkade av brons utgörs av ringar och länkar. Alla kedjorna från Finnestorp är fragmentariska. Motsvarande tygelkedjor finns avbildade på guldmedaljonger och på Gallushornet från Danmark.
  • Beslag
    Till betslen hör prydnadsbeslag som finns i många olika varianter. Vissa av dessa utgörs endast av enkla bronsbeslag utan någon form av ornamentik eller liknande. Andra har vacker utsmyckning bestående av olika abstrakta mönster som är instämplade i silverplåten. Förutom dessa mönster har föremålen ofta en förgylld yta med omgivande inläggning av niello. Dessa prydnadsbeslag har suttit på flera olika ställen på betslen. Vissa beslag har suttit placerade längs med läderremmen, andra i ändan av remmen eller där remmarna har korsats. Dessa tygelbeslag utgörs i enstaka fall av mycket vackert figurativt formade beslag medan andra kännetecknas endast av en enkel schabloniserad form av djurhuvuden.

Personlig utrustning:

  • Agraffknappar
    På klädedräkten har det suttit knappar s.k. agraffknappar (fungerat som hyskor eller knappar). Dessa har varit fästa på två ställen, dels på byxan och dels på kolten. På byxorna har agraffknapparna varit fästa på nedre delen av byxbenen vid anklarna. På kolten har knapparna suttit på ärmens nedre del vid handleden. De är alla tillverkade av brons eller silver. I midjepartiet har dräkten varit slitsad och den sammanhölls här med agraffknappar. Dessa nordiska dräkter har mycket stor likhet med den romerska dräkten från samma tid. Den större andelen av knapparna är plana och saknar ornament och är typiskt för de agraffer som även har påträffats i gravar (i Sverige).
  • Bältet
    Ett viktigt attribut har varit det bälte som krigaren burit runt magen. På själva remmen har det funnits remsöljor/bältespännen och remändebeslag. I fyndmaterial förekommer det även små rektangulära remsöljor och smala remändebeslag. Dessa små beslag har varit fäst vid läderväskor som har innehållit kam eller sax. På detta inre bälte har även olika redskap varit fästa. Till denna kategori hit hör pincetter av brons som varit upphängda i små ringar liksom kniv. Motsvarande föremål har givetvis påträffats i Finnestorp.
  • Svärdsbältet
    Svärdbältet har burits hängande snett över axeln. Svärdskidan har i sin tur varit fäst i detta svärdsbälte. För att kunna justera längden på svärdsbältet har det funnits ett vackert spänne (sölja). I Finnestorp har flera sådana praktspännen påträffats. De flesta av dessa spännen har varit fragmentariska, men ett av undantagen är den mest praktfulla av dem alla.

Skelettdelar:

I våtmarken vid Finnestorp har det insamlats tusentals obrända skelettdelar. Den största mängden utgörs av fragmentariska häständer. I detta rikliga fyndmaterial förekommer skelettmaterial från såväl människa som häst liksom svin.

  • Människa
    Det förekommer skelettdelar av människa och fyra av dessa har analyserats med kol 14 metoden. Två av dessa har kol 14 daterats till folkvandringstid medan de båda andra benresterna har daterats till tidsperioden innan folkvandringstid, det vill säga romersk järnålder. Utifrån dessa dateringar kan vi härmed konstatera att det har skett upprepande offer av människa långt innan häst- och vapenutrustningar deponeras i samma våtmark. Finnestorp förefaller ha varit en helig plats redan flera århundraden innan man börjar offra krigsbyten till gudarnas ära på denna plats. Men under det allra äldsta skedet, det vill säga under romersk järnålder, har det försiggått riter där ett inslag i kulten har utgjorts av att offra människor. Denna sedvänja fortsätter sedan under folkvandringstid, men nu sker samtidigt en radikal utvidgning av offerritualen. Under denna tidsperiod offras såväl människor som hästar, liksom exklusiva vapen- och hästutrustningar. Ett offerskick som upphör under andra halvan av 500-talet.
  • Häst
    Majoriteten av benmaterialet härrör från offrade hästar. De allra flesta av dessa kommer från fragmentariska hästtänder. Bönderna i trakten har berättat att i åkerkanten ner mot våtmarken färgades jorden, i äldre tid, vit när den plöjdes på våren. Enligt dessa äldre uppgifter kom denna vitfärgning från alla de hästben och hästtänder som då kunde skönjas i matjorden. Även under 2000-talets utgrävningar påträffades stora mängder hästben och tänder. Analysen av dessa ben har visat att hästarna ursprungligen har varit ”i sin bästa ålder” och att de har haft en mankhöjd av ca 137cm. Det kanske låter som en liten häst idag, men under folkvandringstid utgjorde de en storväxt hästras. Analysen av skelettdelarna visar att benens fyndsammansättning indikerar att hela hästar har offrats. Det går inte heller att se spår efter några fysiska skador på hästarnas skelettdelar, vilka skulle kunna påvisa hur de har avlidit. Vilket tyder på att de sannolikt har dränkts eller på annat vis har dödats utan att åstadkomma fysiska spår på skelettet. De tre kol 14 daterade skelettdelarna från häst har alla daterats till folkvandringstid.
  • Svin
    Påträffas i väldigt liten utsträckning och de uppvisar typiska skador för styckning, som i sin tur påvisar att de är matavfall. Även dessa har offrats i våtmarken.
  • Får/get
    Benen brända och återfanns endast i de framgrävda eldstäderna. De kan vara rester av brännoffer eller matavfall.

I bilderna nedan inkluderas bilder från andra gravar/gravfält som kan kopplas ihop med fynden i Finnestorp. Se även videon från offerplatsen vid utgrävningarna 2009.