Mjölner stulen

Tors hammare mjölner blir stulen

När Tor vaknade och sträckte ut handen efter sin hammare, var den inte där. Åskguden flög upp. Han letade så att håret stod på ända och slet sig förtvivlat i sitt röda skägg.

“Loke, hör hit”, ropade han. “Jag har något att säga som ingen annan i Asgård eller Midgård ännu vet. Min hammare är stulen. Vi går till Freja. Du får ta på dig falkhamnen och fara till Jotunheim och se dig omkring.”

Tor och Loke skyndade iväg till Frejas hall. De visste att om hammaren inte blev funnen, skulle det inte dröja länge innan jättarna stormade Asgårds murar och gudarnas sköna hallar låg i grus och spillror.

“Vill du låna oss din falkhamn”, frågade Tor, “så att vi kan leta efter min hammare?”

“Ja, om den så vore av silver, så lånade jag dig den!” utropade Freja. “Till och med om den vore av guld.”

Loke tog nu på sig falkhamnen. Fjädrarna brusade när han steg mot skyn. Han flög tills Asgård inte var mer än ett ljust töcken långt i väster; han flög så snabbt han kunde tills han till slut nådde jättarnas värld.

Trym, rimtursarnas konung, kände sig nöjd med världen. Han hade borstat och kammat manen på sina hästar; nu satt han på en grön kulle och flätade samman guldtrådar för att göra koppel och halsband åt sina förfärliga hundar.

När Loke såg Trym, flög han ned och satte sig bredvid honom.

“Hur står det till med asarna?” frågade Trym. “Hur står det till med alverna? Och varför reser du ensam till Jotunheim?”

“Det står illa till med asarna”, sade Loke. “Det står illa till med alverna. Har du stulit Tors hammare?”

Trym skrattade och ljudet lät likt is som mals sönder. “Jag har gömt Tors hammare åtta rastmil ned i jorden. Och där stannar den tills Freja kommer hit som min brud.”

Loke grinade illa åt denna nyhet och ljudet av Tryms isande skratt följde honom när han steg mot skyn igen med brusande fjädrar. Han flög så fort han kunde tills han var tillbaka i Asgård. Tor väntade på tunet framför sin hall och han frågade genast: “Nå, fick du veta något av värde? Säg nu genast som sanningen är?” Åskgudens ögon lågade och det stod klart att han inte tänkte tåla dumt prat. “Stanna i luften och berätta vad du vet. Den som sitter ned glömmer ofta vad han ska säga. Och den som ligger kommer med lögner.”

“Jag fick veta svaret vi sökte. Det är sanningen jag nu berättar”, sade den sluge guden och log snett. “Rimtursarnas kung, Trym, har din hammare. Och den stannar hos honom om han inte får Freja till brud.”

Tor och Loke skyndade sig nu till Frejas boning för andra gången och där hittade de gudinnan.

Loke sade: “Kläd dig i brudslöja, Freja. Du och jag ska fara till Jotunheim.”

“Vad menar du?” sade Freja skarpt.

“Vi måste skynda oss”, sade Loke flinande. “Trym, rimtursarnas kung, har fattat tycke för dig.”

Freja blev så ursinnig att hallens väggar skalv. Hon fnyste och ansiktet blev eldrött, brösten hävdes, halsen svällde. Plötsligt brast det vackra smycket Brisingamen som hon bar om halsen. Länkar och lysande stenar for åt alla håll. “Det skulle allt se ut om jag följde er till Jotunheim!” skrek hon. “Karlgalen toka fick jag heta! Ge er iväg!”

Nu skyndade alla asar och asynjor till Gladsheim, den praktfulla hallen med silvertak, för att i rådslag avgöra hur Mjölner skulle återfås.

“Låt oss linda Tor i… “, började väktaren Heimdall. Han tystnade och såg sig omkring. “… linda Tor i brudslöja.”

Det rådde ett ögonblicks tystnad och sedan tjöt alla gudar och gudinnor av skratt.

Heimdall väntade tills glädjen lagt sig och fortsatte sedan: “Låt oss sätta samman Brisingamen igen och fästa den runt hans… hans söta hals.”

Gladsheim genljöd på nytt av skratt och Tor gav Heimdall en förintande blick. Men Heimdall lät sig inte störas. “Han måste pyntas som det anstår en brud. Vid hans midja ska hänga en klirrande nyckelknippa. Och han måste bära en kostlig särk, som är så lång som möjligt. Vi får inte glömma att fästa vackra spännbucklor på hennes … hans bröst.”

Denna omsorg om Tors klädsel gladde gudarna och gudinnorna på det högsta.

“Och han behöver en betagande hätta”, avslutade Heimdall halvsjungande, “en betagande hätta fulländar ståten.”

Tor såg bister ut. “Sätter jag på mig brudslöja, kommer ni alla att håna mig”, sade han.

Då ropade Loke fräckt: “Tig nu, Tor, och inga men! Jättarna kommer snart att bo i Asgård om vi inte får tillbaka din hammare.”

Asarna och asynjorna svepte nu Tor i brudslöja. De lagade Brisingamen och fäste den runt hans hals. De hängde en klirrande nyckelknippa vid hans midja och han fick ta på sig en kostlig särk. De fäste vackra spännbucklor på hans bröst och de fulländade det hela med en betagande hätta.

“Jag ska bli din brudtärna“, kvittrade Loke. “Nu ska vi skynda oss till Jotunheim.”

Tors bockar fördes nu fram och spändes för.

Bergen sprack och flammor svedde jorden: Tor, Odins son, for med Loke till Jotunheim.

“Hon kommer!” ropade Trym upphetsat. “Rör på påkarna! Sprid halm på bänkarna! Freja kommer för att bli min brud.”

Trym stegade fram och tillbaka i sin kalla boning och såg till att allt var som det skulle. Han satte sig sedan på en bänk och sade till sig själv: “Jag har boskap med guldhorn i min ladugård; jag har kolsvarta oxar som vem som helst skulle vara stolt över; jag har högar med ädelstenar och berg med silver och guld.” Tryms tankar försvann i den kalla luften och han suckade. “Jag har allt jag kan önska mig – utom Freja.”

Det var i kvällningen som Tor och Loke kom fram till Tryms hall. De blev välkomnade med stor ståt. Jättens tjänare dukade fram rikligt med mat och dryck.

Trym förde den beslöjade Tor fram till festbordet. Trym förevisade den goda maten som till lika delar hämtats från jorden, vattnet och luften för att hedra bruden. Sedan ledde han sin blivande brud till det ena högsätet och satte sig själv i det andra. Loke slog sig omedelbart ned bredvid Tor på hans andra sida.

Tor var hungrig. Han slukade en hel oxe och därpå åtta laxar. Sedan lade han beslag på alla läckra smårätter som var avsedda för kvinnorna i Tryms hushåll och satte i sig dem. Och för att avrunda det hela drack han tre tunnor mjöd. Trym betraktade detta kraftprov med stigande förvåning och förväntan. “Vem har någonsin sett en brud med sådan hunger och törst?” utropade han. “Aldrig har jag mött en kvinna som tog sådana bett eller som drack så mycket mjöd.”

Den listiga brudtärnan som satt vid Tors sida skyndade sig att svara Trym. “Freja har inte ätit på åtta dagar, så het var hennes längtan efter bröllopsnatten.”

Trym lutade sig fram och kikade under slöjan; han var ivrig att få kyssa sin brud. “Ögonen!” skrek han, och han var så förskräckt att han rusade upp från bordet. “Varför är Frejas ögon så hemska? De är som brinnande kol!”

Den listiga brudtärnan som satt vid Tors sida skyndade sig att svara Trym. “Freja har inte sovit på åtta nätter, så het var hennes längtan efter bröllopsnatten.”

Nu kom Tryms arma syster fram till bruden och brudtärnan och hon var inte rädd för att be om brudgåvor. “Om du vill ha min vänskap och min välvilja”, sade hon, “ge mig då ringarna av rött guld som du bär på dina fingrar.”

“För nu fram hammaren!” avbröt jättarnas konung. “För fram Mjölner så att bruden må bli helgad. Och må gudinnan Var höra vår ed och ge oss sin välsignelse.”

Åskgudens hjärta sjöng när han återsåg sin hammare. Så snart den lagts i hans knä, grep han den med sin väldiga näve och slet av sig brudslöjan.

Trym for upp från högsätet och hans gäster störtade bort från bänkarna.

Tors ögon var lika röda som hans skägg, och han blickade ont på jättarna. Så höjde han hammaren och tog ett steg fram mot Trym och krossade hans skalle. Han dräpte sedan alla jättar som var med på bröllopsfesten. Tryms arma syster som vågat be om ringar av guld fick istället hammaren av järn i sitt huvud.

Så fick Tor, Odins son, sin hammare åter.