En dag följde Tor med Tyr då han skulle besöka sin styvfar, jätten Hymer i Jotunheim.
Hymer förfasade sig över Tors aptit. Åskguden klämde utan besvär i sig två hela oxar och drack upp större delen av Hymers mjöd-förråd. Jätten blev först rasande, men lugnade sig och bjöd artigt med Tor på en fisketur följande dag. För att få bete vred Tor av nacken på Hymers bästa avelstjur, och hängde huvudet på kroken.
När de rott ett bra stycke ut på havet stannade de för att prova fiskelyckan. Hymer drog upp den ena valen efter den andra, men Tor var inte imponerad. Han rodde ut på ännu djupare vatten och hängde ut sitt bete. Efter en stund började det rycka i linan, och Tor halade glatt in. Till sin fasa såg Hymer att det alls inte var någon fisk som nappat, utan självaste Midgårdsormen!
Tor gav sig tusan på att han skulle dra upp vidundret, men ormen var starkare. Då drog Tor åt sitt styrkebälte ytterligare och tog i så bottnen på ekan brast. Han fick fotfäste mot en klippa under vattnet och halade upp ormens rysliga huvud mot relingen. Så drog han Mjölner från sitt bälte och svingade hammaren över skallen för att ge monstret nådastöten.
Men då blev Hymer rädd. Om midgårdsormen dräptes skulle hela världshavet rämna och Midgård med det.
Snabbt fick han fram sin kniv och skar av reven. Ormen dök tillbaka i djupet innan Tor hann reagera. Tor blev rasande och klippte till Hymer så hårt att han föll över bord och fick simma hela vägen hem till Jotunheim, där jättarna bor.