Vikingarnas Skepp

Snabba skepp

Att med båt ta sig ut från Norden över havet till främmande länder var något man gjort under flera århundraden innan den tid vi kallar för vikingatiden kom att göra sitt intåg. Bland annat har man funnit kammar gjorda av renhorn på Shetlandsöarna som DNA-analyserats till 500-talet, ganska säkert ditkomna från Norge.

Nordiskt klingande ortnamn och gatunamn är faktisk mer vanliga på Shetlandsöarna än inhemska, piktiska namn. Några exempel är ön Rousay som betyder Rolfs ö och dit man kan åka färja från Tingwall. Man tror sig därför veta att man tog sig ut på öppet hav redan för 1500 år sedan, och att vikingarna redan hade skepp av absolut yppersta klass då deras tid i historien bröt in.

Namnet skepp är ett fornnordiskt ord, och även det franska ordet ekipera skall ursprungligen komma från vikingarna, betydande att man utrustade skeppen.

När man tittar på de vikingatida skeppen verkar det otroligt att de kunde resa så som de gjorde. Vikingarna var både goda sjömän och hantverkare. Det vanliga vikingaskeppet var det så kallade långskeppet. Det hade både mast och åror. Masten på ett skepp kunde monteras ner då man skulle smyga sig osedda in mot kusten, men denna finess användes också då man skulle slå nattläger. Då hade man något som kan liknas vid en tältduk vilken lades över masten och ut mot relingarna. På så vis fick man åtminstone skydd mot regn och dagg.

  • Långskepp eller Drakskepp. Om det hade djurhuvud i fören kallades det drakskepp.
  • Handelsskepp. Dessa fartyg var mindre än långskeppen, men användes ändå till långa resor på stormiga hav.
  • Långeka. Användes till kortare färder till havs.

Vid skeppsbygge använde man långa, tunna brädor av ask eller ek. De kallades bord och lades överlappande på varandra. Springorna mellan borden tätades med tjärblandad ull.

Skeppen dekorerades ibland med drak– eller djurhuvuden i fören och kallades då för drakskepp. Stridssköldarna hängdes längs relingens utsida till skydd för de som rodde samtidigt som borden blev högre. I aktern satt en stor “åra” som användes som roder, företrädesvis på högra sidan av skeppet – varifrån ordet styrbord kommer.

Ett av de längsta vikingaskeppen man funnit rester av, var 55 meter långt, och kunde troligen ta ombord en last på över 30 ton. Ett nytillverkat Skepp, tillverkat på samma sätt som vikingarna gjorde, beräkningar visar att det bör kunna segla fram i 20 knop.

En kung eller storman tros även haft en flöjel i stäven eller i masten, oftast tillverkad av metall och dekorerad med drakslingor. Från flöjeln hängde metallbleck som glänste i solen. De skräckinjagande drakhuvudena var troligen nedtagbara då det i isländska sagor berättas att dessa skulle tas ner de gånger man närmade sig med fredliga avsikter.

Vikingarna gav gärna sina skepp färgstarka namn. Ett av de mer berömda skeppen hette ”Ormen Långe”, och tillhörde kung Olav Tryggvesson av Norge. “Ormen Långe” var 37 meter lång.

Vikingarna navigerade efter solen och stjärnorna. De lärde sig också känna igen vindar, hur havet betedde sig på olika platser och olika sorters sjöfåglar. Det fanns solkompasser eller solskivor där man kunde placera sin egen kurs jämfört med solens läge. Då kunde man se var norr låg hela dagen även när solen rörde sig över himlen. En bit av en sådan solkompass har hittats på Grönland. Läs mer om Vikingarnas farleder.

Solkompass till vänster, hur den hölls i mitten.

Ormen långe

När Snorre Sturlason i en kungasaga beskriver hur praktskeppet Ormen långe byggdes är huvudpersonen just en stävsmed, den formsäkre Torberg Snedhugg.

I stävsmedens arbete ingick troligen också att välja ut de träd som skulle användas vid bygget. I öppen terräng växte knotiga ekar, och de fick vara bas för de delar av skeppet som hade just svängda former. I urskogen kunde man sedan hitta högväxta ekar som behövdes för de långa kölstockarna och bordläggningen.

Det ställdes mycket höga krav på virket. Krav som inte många träd ens under den betydligt ekrikare vikingatiden kan ha levt upp till.
– Från år 1000 till år 1100 minskar den genomsnittliga planklängden med en meter, och bredden minskar med 10 centimeter. Jag tolkar det som att de riktigt fina träden började ta slut, berättar den danske vikingaskeppsexperten Ole Crumlin-Pedersen.

Han är världens främste skeppsingenjör i vikingatida byggteknik. Och det han är mest imponerad av är den fantastiska materialkunskapen. Mest byggdes det i ek, men också i ask och furu. Vart träslag användes efter tillgång, men också till de detaljer som det lämpade sig bäst.

Den fina konsten att bygga klinkbyggda skepp är delvis bevarad i Norden; fortfarande används klinkbyggda allmogebåtar. Men den enastående materialkunskap som skeppsbyggarna hade runt år 1000 har gått förlorad.

Något som har förbryllat är hur dåtidens konstruktörer kunde bygga så komplicerade skepp utan ritningar eller skriftliga instruktioner. Intervjuer med skeppsbyggare i Nordnorge har visat att man strävade efter något slags idealbåt. En arketypisk vikingaskeppsidé som man höll i minnet och försökte efterlikna i verkligheten.

Ole Crumlin-Pedersen har också funnit tecken på modultänkande. I de båtar han undersökt har han funnit att formen hos stäven står i en given proportion till längden på kölstocken. Om en stävsmed fick i uppdrag att bygga ett skepp med en 18 alnar lång köl kunde han omedelbart räkna ut att stävens yttercirkel skulle ha en radie på 6 alnar och en innerradie på 12 alnar. Sådana matematiska förhållanden måste ha gjort det enklare att memorera, planera och bygga ett skepp.

Draken Harald Hårfagre

Specifikation:

  • Typ: Långskepp
  • Kölsträckt: Mars 2010
  • Sjösatt: 4 juni 2012
  • I tjänst, provseglades 2013

Tekniska data

  • Längd: 35 m
  • Bredd: 8 m
  • Djupgående: 2.5 m
  • Kraftkälla: 280 m2 segel i silke, 25 par åror
  • Besättning: Minst 100 för rodd, minst 12-14 för segling
  • Toppfart: 14 knop

Video