Bärsärkar – Vikingatidens elitsoldater förefaller ha varit en speciell sorts krigare av vilka Bödvar Bjarke som stred för Rolf Krake är den som brukar nämnas. Beteckningen bärsärk har man försökt förklara med att de antingen klädde sig i björnskinn eller stred utan någon skyddande ringbrynja, i bara särken.

• Bödvar Bjarke, Rolf Krakes ypperste kämpe, var enligt Rolf Krakes saga, från Norge. Han dräpte sin fars styvmor, vilken genom trolleri förvandlat styvsonen till en björn, och drog sedan till Rolf i Lejre på Själland. Där gjorde han sig snart aktad bland kämparna. Dessa brukade vid måltiden kasta avgnagda ben på en svag yngling, Hott, av vars föräldrar Bjarke åtnjutit gästfrihet. Bjarke försvarade Hott, den sedermera så namnkunnige Hjalte, och slog en kämpe till döds med ett ben.
• Bjarke upptogs bland Rolfs kämpar, dödade ett vidunder som vid jul hemsökte konungens sal, och kom alltmer i ynnest hos Rolf, som han följde på färden till kung Adils i Uppsala. När Hjorvard sedermera lömskt överföll Rolf i Lejre låg Bjarke vid stridens början och sov. Hjalte sökte få honom väckt, och slutligen gick Bjarke med. I striden hade en ofantlig björn vållat stor manspillan, men försvann vid Bjarkes ankomst; Bjarke hade kämpat i björnhamn. Bjarke anställde ett förfärligt blodbad bland fienderna, men stupade slutligen jämte Rolf och alla dennes kämpar. Innan han gick till strids, skall han ha diktat sången Bjarkamál.”

En annan variant av bärsärkar är Úlfhéðnar ulvhedin eller ulfhednar. Ulfhednar beskrivs ibland som Odens särskilda krigare, i vargskinn och med spjutet som kännetecken. (Genast så uppstår tanken då på det legendariska funna svärdet “Ulfberh+t” som betyder just varg björn, och de svärden tror jag inte för en sekund att de skulle vara importerat eller smidda av annat folk än Vikingar och deras förfäder.)

På 500-talet skrev Procopius om “de vilda och regellösa herulerna” från norr att dessa gick nakna ut i striden, iförda bara ett höftskynke för att visa förakt för sina sår, och de använde varken hjälm eller brynja och skyddade sig bara med en lätt sköld.

Herulerna var ju vikingarnas förfäder som redan under 400-talet bildade egna elitförband inom de romerska arméerna…

Bärsärkarna är omtalade för att ha varit fruktansvärda fiender att möta – de var så ivriga att få starta striderna att de bet i sina sköldar, anföll stenblock och träd och ibland t.o.m. dödade sina egna medan de otåligt väntade på att få komma igång.

De omtalades också för att kunna utveckla en övermänsklig styrka och att deras framstötar kännetecknades av att de ylade som galna hundar eller vargar. Varken eld eller järn kunde skada dem, och de kände ingen smärta…

Þat er kallaðr berserksgangr, skrev Snorre. Troligt är att de var under påverkan av något berusningsmedel.

Möjligen har de vikingatida bärsärkarna ingått i någon slags stridskult där Oden hyllades, och de liksom sina förfäder herulerna, förefaller ha uppträtt som inkallade i olika hövdingars eller kungars tjänst.

Motiv av krigare klädda i vad som kan vara björnskinn förekommer annars på bl.a. Torslundaplåtarna på Öland som anses vara från 600-talet. Läs mer om Bödvar Bjarke. Läs mer om Vikingarnas Vapen & Stridskonst.