Krig, plundring & utforskning.

Redan under vendeltiden (550-800 e.Kr) hade Sveariket haft långväga handelsförbindelser, främst i östlig och sydlig riktning. Under perioden grundades en rad handelskolonier, bl. a. i Baltikum. Dessa var starkt befästa och fungerade som länkar mellan handelsplatsen Helgö i Mälaren och fjärran belägna marknader. Omkring år 800 flyttades handelsplatsen till Björkö där staden Birka grundlades.

Vikingarnas färder Österut.

Genom Baltikum gjorde vikingarna sina färder österut. De platser man reste mot var Gårdarike (Ryssland), Särkland (Arabien) och Grekland, då en del av det Bysantinska väldet.  Staden Miklagård (Konstantinopel), senare Istanbul i Turkiet, var huvudstaden i detta rike, och en knutpunkt för handel. Det var en otroligt rik stad, och mer eller mindre drömbytet för varje viking.

Framåt på floderna. Man använde sig av Rysslands många floder för att ta sig längre och längre in i länderna. Floden Dnjepr har sju starka forsar som vikingarna försökte undvika om de kunde. Många forskare menar att de helt enkelt drog upp skeppen på land och drog dem på stockar mellan olika vattendrag. Man stack årorna tvärs igenom århålen i skrovet, och fick på så sätt stora ”handtag” på skeppet. Andra forskare är övertygade om att vikingarna inte gjorde så eftersom det skulle vara alldeles för slitsamt. Skandinaverna fick namnet ”ruser” av de ryska folken, vilket sedan har blivit en beteckning för en viking i österled.

Ruserna erövrade flera stora städer, men förvånansvärd lätthet. Ingen väntade ju sig att en hel flotta krigsskepp skulle komma vandrande över land, vilket ju hände ibland.

Vikingarna erövrar. Gårdarike (Novgorod), Kiev och Smolensk övertogs av vikingarna, och användes som handelsstationer och baser för nya plundringståg. Ruserna besvärade sig inte med att äga landområden, utan utkrävde istället en sorts skatt av befolkningen.

Män och kvinnor såldes som slavar, och inbringade höga summor. Ibland erbjöd ruserna munkar och kvinnor från Brittiska öarna. Dessa var krigsbyten från tidigare plundringståg. Folkslaget Slaver var de som såldes oftast – därav ordet ”slav”.

Under 800– och 900-talen grundade vikingahövdingen Rurik och hans son Igor den första varaktiga staten. Här bosatte sig många ruser för gott. Andra använde den som en språngbräda för vidare expeditioner. Läs om när Ibn Fadlan möter Vikingar här.

Rusens utveckling, skrifter vittnar om ett förändrat sätt att klä sig.

Vikingar i Konstantinopel. Handeln visade sig vara framgångsrik för ruserna. Ruserna anföll både Bagdad och Konstantinopel, men misslyckades. I Konstantinopel blev kejsaren så imponerad att han lät dem komma in i staden ändå.

Handeln blev mer framgångsrik för ruserna än plundringsförsöket, och många slog sig ner i Konstantinopel. Dessa fick anställning i den kejserliga livvakten, och blev en elitstyrka. I strider skickade man fram kejsarens ”väringar”, som de kallades, då ingen annan kunde rå på motståndet.

Hagia Sofias runinskrifter. Två runinskrifter är kända från Hagia Sofias balustrader. De antas av forskningen vara ristade av väringagardet i Konstantinopel (dagens Istanbul) någon gång under 1000-talet, som ett slags dåtida “klotter”. Halvdan-runorna är från 1000-talet (och inte från 800-talet, som det står i den engelska informationstexten)

  • Den första runinskriften upptäcktes 1964 på en balustrad i södra galleriets översta våning. Fyndet publicerades av Elisabeth Svärdström i Fornvännen 65 1970. Av inskriptionen är bara delar av förnamnet Halvdan läsligt ‘-alftan’. Väringarnas vanligaste inskription var “NN ristade dessa runor” och det är möjligt att inskriften i Hagia Sofia följt den formen.
  • I samma balustrad upptäckte Folke Högberg 1975 ytterligare en runinskription. Inskriptionen återupptäcktes 1988 av Mats G. Larsson som publicerade dem i Fornvännen 84 följande år. Han bedömde inskriften som ofullständig och läste ‘ari:k’. Enligt Larsson var detta början på “Are (gjorde dessa runor)”. Högberg gjorde ursprungligen en annan uttolkning och fick 1997 stöd av Svein Indrelid som istället tolkade inskriptionen som “Árni”, det vill säga Arne, en enkel signatur. Denna uttolkning bedöms idag som mer sannolik än Larssons.
Inristade runor funna i Hagia Sophia.

En väring med sin långyxa. Den mest berömde väringen var Harald Hårdråde, som tjänstgjorde i Konstantinopel i början på 1000-talet. När han till slut ville ge sig av med sin vikingaflotta, försökte kejsarinnan hindra dem genom att spänna kedjor över hamninloppet. Harald löste problemet genom att ställa sina män på kedjan, så den tyngdes ner under vattenytan. Då kunde skeppen segla över och ut i Svarta havet.

Spår efter vikingar. Man har hittat arkeologiska fynd som visar att vikingarna kom i kontakt med den så kallade ”sidenvägen”. Detta var den viktigaste leden för handel med Kina och Indien. Kanske några av skandinaverna även besökte dessa länder tillsammans med olika handelskaravaner. På Gotland har man hittat cirka 80 000 arabiska mynt, pärlor från Iran och ädelstenar som tros vara av indiskt ursprung. 

Vikingarnas färder längre österut i Kurdistan och Mesopotamien, är inte mycket känt och att de även kommit så långt ner som till Bagdad. Vikingar kallade Kurdistan för Arran som betyder eldens land.  Under utgrävningar i södra delen av Sverige hittades mynt, och några av mynten visade sig att vara kurdiska mynt. De silvermynt som hittades under utgrävningarna på Gotland tillhörde dynastier i Kurdistan. 10 mynt var från år 952-1174 och tillhörde den kurdiska Shaddadi dynastin i regionen nära Kaspiska havet, medan resten, 90 av mynten, härstammade från åren mellan 983 -1085 som visade sig tillhöra den kurdiska Merwanid dynastin perioden.

Ingvarståget. Den kanske mest kända dokumenterade resan gjordes mot slutet av 1030-talet. Det var Ingvar Emundsson Vittfarne som for iväg österut med ett drygt trettiotal skepp och 3000 man, en färd som skulle visa sig komma att gå ända bort till Särkland. Läs mer om Ingvarståget.

Myntskatt, Foto: Malin Rikardsdotter Ahlin.

Pireuslejonet är en antik marmorstaty, ursprungligen från Atens hamnstad Pireus i Grekland. Den togs som krigsbyte av Republiken Venedig i slutet av 1600-talet och är numera uppställd vid entrén till Arsenalen i Venedig. Statyn är berömd för den runinskrift som ristades när den under vikingatiden befann sig i Grekland och som återupptäcktes först i slutet av 1700-talet. En gipskopia av lejonet finns på Historiska museet i Stockholm.

Runorna beskriver att “Svīar”, (Svear) lät rista detta lejon. Dessa Svear var med stor sannolikhet Väringar, vikingatida krigare som från 900-talet till 1100-talet tog lejd hos den bysantinske kejsaren i dennes livgarde, väringagardet. Runristningen på högra sidan av lejonets kropp kan möjligen ha tillkommit då staden kring året 1040 intogs av väringagardet under den blivande norske kungen Harald Hårdråde.

Runkännaren Erik Brate tolkade 1913 inskriften på följande sätt:

  • »Höggo de honom i härskarans mitt; men i denna hamn höggo männen runor efter Horse, en bonde god, vid viken. Anbragte svear detta på lejonet. Han förfor med klokhet, guld vann han på sin färd. Kämpar ristade runor, [på rikt sirad slinga] höggo: De Äskil (m. fl. och To)rlev läto hugga väl, som i Rodrsland Roslagen bodde. N. N. son till N. N. högg dessa runor.»
  • …— 8þu 8suiar þ!eta 8leinu 70 75 80 … [rē]ðu Svīar þetta (ā) leiun/lei(o)nu … … Svear ristade detta på lejonet …

Hans tolkning är också den mest vedertagna och mest troliga enligt de flesta forskare

Gipskopia av Pireuslejonet på Historiska museet i Stockholm.

Vikingarnas färder västerut.

I Danmark uppstod samtidigt som väringarna i Konstantinopel, en annan krigargrupp. Detta var de så kallade jomsvikingarna, som lät sig hyras ut till olika krigsherrar. Sådana män var lämpliga färdkamrater på plundringståg västerut.

Brittiska öarna. Danskarna hade fått upp ögonen på de brittiska öarna och någon gång kring år 793 gav de sig av på sin första expedition. I den ”Anglosaxiska krönikan” från 800-talet står skrivet att man detta år sett svåra järtecken som ”häftiga virvelvindar” och ”elddrakar” flygande i luften. Vidare står det att ”kort därefter samma år, den 8 januari, ödelade hedna män grymt Guds kyrka i Lindisfarne genom rov och dråp”.

England och Irland visade sig vara rena godisboden för vikingarna. De gick särskilt hårt åt just klostren, där de hittade ovärderliga konstskatter i silver och guld. Munkarna visade sig även vara fogliga fångar och togs också med på långskeppen för att säljas som slavar. Uttrycket ”bevare oss för nordmännens vrede” blev till slut något av en bön.

  • Den engelske munken Simeon av Durham beskriver en vikingaräd som han var vittne till; “Vikingarna hackade här upp portarna med sina långyxor, sparkade omkull altaret och lade beslag på de delar av inredningen som glimmade. Vidare brände de hela klostret och roade sig därefter med att dränka de icke simkunniga munkarna i förhållandevis grunt vatten.”
En hel armé anfaller.

Jomsvikingarna. Den typiske jomsvikingen beskrivs av dem själva som en helt annan typ av människa. I en isländsk saga berättas om bonden och familjefadern Sven Jarl, som under våren deltar i lyckosamma härjningståg i England. Vikingarnas lagar förbjuder honom i berättelsen att anfalla kvinnor, bönder eller köpmän. Det fanns mycket att tänka på även när man var ute på rövarstråt.

En märklig regel säger att man inte må stjäla från någon, så länge han lever. Detta löste vikingen oftast genom att slå ihjäl ägaren till det eftertraktade föremålet. Nordmännen måste ha tett sig som stora gåtor för de kristna britterna.

Strider på de Brittiska öarna. År 855 övervintrade vikingar för första gången i England. Allt fler följde deras exempel och året därefter, år 865, gick flera jarlar samman med sina män för att bilda en enda stor här. I en överraskande kraftuppvisning erövrade skandinaverna hela norra och östra England. Detta område kom att kallas Danelagen och stod helt under vikingarnas styre.

I slutet av 800-talet anföll norska vikingar Orkneyöarna och Hebriderna utanför Skottland. Man slog sig ner här för att upprätta hamnar för vidare invasions-flottor.

Efter detta drog nordmännen vidare till Irland och intog år 812 Dublin. De följande 100 åren blev en lång och blodig kamp mellan vikingar och irländarna, som var i underläge. År 1014 besegrades till slut vikingarna i slaget vid Clontarf.

Vidare i Europa. År 880 nådde vikingarna Frankrikes kust. På samma sätt som i England drog man fram i de franska byarna och lämnade stor förödelse efter sig.

  • Ofta behövde vikingarna inte ens dra svärden ur skidorna, det blev en bra affär ändå. Många hade hört talas om nordmännens härjningar, och flera städer skickade ut representanter för att betala vikingarna en tribut innan de hann fram. På så sätt fick vikingarna vad de ville ha , och den betalade staden undgick att drabbas av en katastrof. Den samlade avkastningen från Frankrike blev under 800-talet 19 524 kilo silver och 311 kilo guld. Allt betalt som tribut till skandinaverna för att skona byar och städer.
  • Den franske kungen Karl den enfaldige hade det knapert i statskassan, men gav istället ett stycke land till vikingahövdingen Gånge-Rolf (Rollo). Här slog sig Rolf ner med sin skara vikingar, och fick hjälp att göra sig bofasta i utbyte mot att de skulle försvara kusten mot andra vikingar. De blev kvar där i generationer och denna del av Frankrike kom att kallas Normandie, ”nordmännens land”.

Under tidig medeltid kokade fortfarande vikingablodet i normandernas ådror. År 1066 erövrade de England. En av Englands stora kungar, Richard Lejonhjärta, var normand, och härstammar alltså från Skandinavien, kungahuset i England har  Skandinaviskt blod i sina ådror. (mer om detta kommer i en annan artikel.)

Ett England märkt av vikingarna. I England ville vikingarna att folket skulle betala ännu mer pengar i skatt. I slutet på 900-talet började de kräva in en orimligt hög tribut som kom att kallas ”danagälden”. År 1012 krävde de in en skatt på 21 772 kilo silver från jordägarna, för att skona deras ägor. Man tog också ärkebiskopen av Canterbury till fånga och krävde en hög lösensumma för honom. Den ville ingen betala, så han blev ihjälslagen med en koskalle.

  • År 1016 erövrade Knut av Danmark det som fanns kvar att besegra av England. Vikingarna kom att blandas upp med det engelska folket och deras gamla seder dog gradvis ut. År 1066 försökte Norges kung Harald Hårdråde erövra England, men hans här besegrades i ett slag vid Stamford Bridge. Vikingaättlingen Vilhelm lyckades bättre, då han samma år landsteg med sina normander. England hade gått in i en ny epok.

Nordborna har lämnat sina spår i landskapet. Det finns flera minnesstenar och vikingagravar som vittnar om deras erövringar. Alla ortnamn som slutar på ”-by” och ”-thorp” har skandinaviskt ursprung. I Sverige har man hittat över 40 000 engelska mynt, smycken och andra konstföremål.

Läs vidare om Vikingarnas England.

Silverskatt, Foto: Malin Rikardsdotter Ahlin

Vikingar i Amerika

Erik Rödes son Leif Eriksson, for ur kurs under en seglats år 1001 och hamnade på Newfoundland-öarna utanför Kanada. Han blev alltså den förste europé som gick iland i Nordamerika. Han kallade platsen för ”Vinland”, vilket troligen betyder ”gräsrikt land”. Man namngav också öarna Markland (”trädlandet”) och Helluland (”stenlandet”), vilka kan ha varit Labrador och Baffinön. Att nordbor upptäckte Amerika cirka 500 år före Columbus är nu allmänt accepterat.

I Grönlandssagan skildras sex olika resor och Thorvald Erikssons möte med indianerna inträffade på den tredje. Thorvald Eriksson gjorde troligen sin resa åren 1002 och 1003.

Sommaren började närma sig sitt slut när Thorvald Eriksson var på hemresa. Skeppet gick med jämn fart upp längs den amerikanska östkusten. Den gröna kusten, som vikingarna kallade Vinland, gled långsamt förbi och männen visste att när landskapet längre norrut övergick till klippig kust med djupa­ skogar bakom, var det dags att sätt kurs ut över havet – över till Grönland som de kommit ifrån.

Thorvald och hans besättning om 30 man hade ägnat både denna och föregående sommar åt att utforska landet kring Leifsbúdir, den lilla vikingaboplatsen vid kusten. Det hade varit två fina­ somrar och den milda vintern hade inte medfört samma svårigheter som klimatet hemma på den grönländska västkusten. Thorvald var glad och nöjd.

Han drog ut på tiden även om han visste att det var viktigt att ta sig över havet innan de isande höststormarna från nordöst satte in. När skeppet passerade en vik bestämde han sig för att gå i land. Ett sista, kort besök före hemresan. Inne i viken låg några småbåtar uppdragna på stranden. De låg uppochned och bredvid dem hade åtta män lagt sig ned. Thorvald såg att det var sovande ”skrälingar”. Ordet betydde vildar eller främlingar – vikingarna använde det bland annat om inuiterna på Grönland.

Men de här skrälingarna var annorlunda. Thorvald Eriksson och hans män hade mött fem av dem tidigare, nere vid Leifsbúdir, och tillsammans med sina män hade han genast slagit ihjäl dem. Thorvald beslöt att göra processen kort även här så vikingarna angrep omedelbart de sovande männen.

Sju av dem höggs ned snabbt men den åttonde lycka­des komma undan, sätta sin kanot i vattnet och paddla med en rasande fart till en stor boplats som vikingarna kunde­ se längre in i viken.

Thorvald Eriksson hade fortfarande ingen större brådska. Tillsammans med sina män gick han upp på en ås och talade om att grunda en permanent vikinga­koloni på platsen. Under tiden hade beväpnade män närmat sig i flera båtar. De kastade sig nu över vikingarna.

”Jag tycker fortfarande att detta är ett vackert land att jag vill bosätta mig här. Jag vill inte skaffa mig fler fiender genom denna strid”, utbrast Thorvald. Han beordrade sina män till defensiv kamp. Trots det miste flera indianer och ett par vikingar livet.

När angriparna drog sig tillbaka var Thorvald Eriksson dödligt sårad av en pil i armhålan. Senare på dagen uppfyllde vikingarna hans önskan om att bli begravd på platsen, och därefter satte de kurs hemåt mot Grönland.

Thorwald Eriksson skadas av Skrälingens pil.

Boplatsen i L’Anse aux Meadows

Farvattnet mellan Island och Grönland, det vi i dag kallar Danmarksundet, har alltid varit fruktat – även bland viking­arnas mest vana sjöfarare.

Därför framstod resan till Vinland inte som alltför avskräckande när de väl hade kommit till Grönland. Men sjövägen vidare västerut bjöd också på utmaningar. Fynd gjorda i L’Anse aux Meadows visar att skepp som kommit dit har behövt repareras.

Platsen är den enda vikingaboplats som arkeologerna hittills lokaliserat i Nordamerika. Även om det varken är tal om någon stad eller en borg kan vi få en god uppfattning om vikingarnas resor.

Boplatser som Leifsbúdir fick troligen aldrig någon varaktig karaktär men i fiskeläget L’Anse aux Meadows fanns en permanent bebyggelse. Här kunde omkring 200 personer bo och utgrävningar visar att bosättningen användes från år 1000 och cirka 25 år framåt. Forskarna menar att boplatsen dels gav tillfälligt husrum men att det också var ett slags servicestation för vikingaskepp.

Här kunde båtar på resa lägga till och få skador reparerade på varvet som hade både smedja och snickarverkstad. Vikingarna kunde även övervintra i liknande stora sovsalar om man inte hann ta sig över havet innan vinterstormarna satte in.

Rekonstruktion av Vikingabyn. Foto: Dylan Kereluk

Ättlingar av Vikingar i nordamerika

Längst ut på en sönderblåst udde på Newfoundlands västkust har den prisbelönta arkeologen Sarah Parcak gjort ett spännande fynd, som kan betyda att världshistorien behöver skrivas om. Point Rosee heter platsen som eventuellt innehåller resterna av en vikingaboplats från början av 1000-talet. Parcak och ett lag arkeologer använde avancerad satellitteknik för att skanna Newfoundlands västkust efter spår av vikingaaktivitet. Bilderna visade mystiska mörka fläckar djupt ned i jorden och forskarna inledde en mindre testutgrävning på Point Rosee. Utgrävningarna har hittills avslöjat en vägg av grästorv – en byggteknik som varken Amerikas indianer eller 1600-talets europeiska invandrare använde sig av.

Nära väggen låg en massa små klumpar limonit (totalt 28 pund) – ett järnhaltigt material som vikingarna smälte ned till redskap och vapen.

Bara vikingarna smälte järn på det sättet

Parcak är övertygad om att det är vikingar som har bott där: “Det här nya fyndet kan avslöja många av vikingarnas hemligheter – till exempel att de vågade sig långt längre in i den Nya världen än vi hittills har trott, säger hon. Och Parcak backas upp av vikingaexperten Douglas Bolender: “Vi känner inte till några andra kulturer än vikingarna, som kunde ha grävt efter litonit på Newfoundland och hettat upp det”, understryker han.

Hittills har vikingaboplatsen på L’Anse aux Meadows 600 kilometer längre norrut på Newfoundland varit arkeologernas enda bevis på att vikingarna tog sig hela vägen till Nordamerika. “Om Point Rosee-boplatsen kommer från en annan tid än L’Anse aux Meadows kan det ändra historien. Det visar sig kanske att vikingarna var i den Nya världen betydligt längre”, berättar Susan Parcak, som nu fortsätter utgrävningarna på platsen.

Det finns tecken på att vikingarna nådde Boston, men i avaktan på mer fynd därifrån så finns ett norskt vikingatida silvermynt som hittats i Maine i det absolut mest nordöstra hörnet av USA, slaget under tiden 1065 – 1080. Myntet kan emellertid ha hittat till denna plats efter indianers handel med vikingar.

Mexiko?

Möjligen har vikingarna också tagit sig så långt bort som till Mexiko. I handskrifter från 1100- och 1200-talen finns nedskrivet att kusten där besökts av “blåögda gudar som kom i skepp med ormhuvuden” Nu fattas bara arkeologiska fynd.

Forskarna vet inte om några av ­vikingarna på Grönland hann bosätta sig permanent i Vinland. Genetiskt material tycks dock ha överlevt. När de europeiska nybyggarna kom till Nordamerika ett par hundra år efter 1400-talet, dog mängder av india­ner av den tuberkulos som européerna hade med sig. Sjukdomen var naturligtvis livshotande även för européerna men inte i samma utsträckning som för indianerna.

De enda som klarade sig undan den smittsamma sjukdomen var Narragansett-indianerna. De var uppenbarligen ­lika immuna mot tuberkulosen som de nyanlända européerna. I modern tid har vetenskapliga undersökningar också visat att stammen, som lever i nordöstligaste USA, bär på europeiska gener.

Eftermäle

Efter ett beslut i den amerikanska kongressen den 2 september 1964 har den nordiska invandringen till USA uppmärksammats med Leif Erikson Day, vilken infaller den 9 oktober. President Barack Obamas kungörelse inför Leif Erikssondagen 2009 9 oktober 2009 hämtat från the Wayback Machine.

Leif Eriksson vid Mariners Museum in Newport News, Virginia.