Vikingarnas attacker inleds med dom Brittiska öarna

Ingen kunde minnas ett så dåligt år som 792. Det ena illavarslande tecknet efter det andra hade visat sig i form av virvelstormar och våldsamma åskväder. När klostrets munkar kom ut ur kapitelsalen efter sin morgonbön den 8 januari år 793, såg de två skepp med drakhuvuden på väg in mot stranden nedanför klostret. När fartygen nådde grunt vatten hoppade ett hundratal tungt beväpnade män ut ur båtarna och sprang vrålande upp mot de skräckslagna munkarna.

Innehållsförteckning

Varför attackera kristnas kyrkor och kloster?

Under senare delen av 700-talet hade det frankiska riket vuxit sig starkt och expansivt. Ett av frankerikets kung Charlemagnes (Karl den store) viktigaste mål var att underkuva och kristna saxarna, ett hedniskt germanfolk som bebodde ungefär vid nordöstra delarna av Tyskland.

Danske kungen Sigfrid hade täta band med övriga folkslag i Skandinavien och till sina saxiska grannar. Landet hade haft regelrätta diplomatiska kontakter med den frankiska kungamakten, som var angelägen om att undvika att Danmark tog parti för de hedniska saxarna.

Efter ett långvarigt och blodigt krig lät frankiske kung Charlemagne (Karl den store) år 782 tvångsdöpa och därpå massakrera 4 500 motsträviga saxiska hedningar i nordöstra Tyskland. Den saxiske hövdingen Widukind hade flytt till sin släkt i Danmark och det är ganska rimligt att tänka sig att nordmännen började känna sig hotade av den aggressiva frankiska stormakten och dess militanta kristendom. Nordmännen ville utkräva hämd…… Och det är nu perioden börjar som vi idag kallar för Vikingatiden.

Lindisfarne 793

Man brukar säga att vikingarnas första angrepp mot västeuropa inleddes år 793 då en flotta anföll ön Lindisfarne i Northumberland i nordöstra England och plundrade det 150 år gamla klostret.

  • “Och de kom till kyrkan i Lindisfarne, ödeläggande allt vid sin plundring, trampade på den heliga platsen med smutsiga steg, grävde upp altarna och lade beslag på den heliga kyrkans skatter. De dödade några av bröderna, andra fördes fjättrade bort, åter andra drevs ut nakna och överöstes med förolämpningar, andra dränktes i havet…” -Simeon av Durham, Historia Regum

Nordmännen kom tillbaka till Lindisfarne gång på gång för att samla in de nya skatter som då blivit ersatta, men år 875 stod munkarna inte ut längre utan flydde från sin heliga ö och tog då med sig kvarlevorna av Cuthbert, biskopen av Lindisfarne som dött i klostret år 721 men ännu efter elva år befunnits se ut som om han sov. Munkarna vandrade sedan oroligt omkring med kistan innan man år 999 slutligen slog sig ner i Durham där Cuthbert vilar än idag. Då man på 1100-talet öppnade kistan befanns han fortfarande vara intakt, och Durham blev den viktigaste pilgrimsorten i norra England.

År 1536 lades klostret ned när Henrik VIII stängde alla Englands kloster och konfiskerade jorden. Klostret fick förfalla­ och förvandlades till den vackra, stämningsfulla ruin som vi kan se i dag.

Attacken mot Lindisfarne. Av: Larry Vienneau Jr.

Jarrow 794 och Iona från 801

Nöjda över den goda utdelningen de fått på den heliga ön Lindisfarne året innan kommer man tillbaka till Northumberland igen år 794 varvid klostret i Jarrow ett stycke längre söderut plundras. Och sedan rullar det på – åren 795, 801 och 806 skövlar man och plundrar på ön Iona på den skotska västkusten, centrum för den keltiska kyrkan, för att år 825 slutligen ta ihjäl den resterande befolkningen. På Iona sägs finnas 48 skotska, fyra irländska och åtta norska kungar begravda, en lär vara norske Gudröd Olofsson av Man, död 1187.

Ruinerna vid Lindisfarne.

Shetlandsöarna, Orkneyöarna, Hebriderna, Irland, Färöarna

Nordmännen kom under 700-talet till Shetlandsöarna som de kallade för Hjaltland och är de nordligaste av de skotska öarna, belägna mindre än 35 landmil rakt västerut från Bergen. Lämningar av hus i bl.a. Hamar på ön Unst i norr vittnar om ett omfattande anläggande av gårdar. Tillgången till träd var marginell så man byggde husen av sten. Den bäst bevarade bosättningen finner man i Jarlshof, dock är detta namn av senare datum. Säkert var Shetlandsöarna det naturliga första stoppet för norrmännen på deras sydvästgående resor.

År 795 anföll norrmännen Orkneyöarna och Hebriderna där man upprättade ett stort antal bybildningar. De flesta öar som utgör Orkneyöarna bär namn som slutar på -ay, norrmännens ord för ö; Rousay – Hrolfsay (Rolfs ö), Gairsay – Gareksey (Gareks ö), Graemsay – Grimsey (Grims ö) m fl, liksom kyrkor som St Olaf’s Kirk och St Magnus Cathedral.

År 812 intog norrmännen stora delar av Irland där de bland andra platser kom att grunda staden Dublin, ca 836. I denna vikingastad har man funnit rester efter mer än 200 hus, gator, murar och försvarsanläggningar, och här byggdes på 1000-talet det längsta vikingatida skepp som någonsin påträffats. Då det återfanns låg det inbäddat i leran – i danska Roskilde…

Klostren på Irland var populära anfallsmål, under de första femtio åren attackerades mer än tjugofem kloster enbart på denna ö. Vid anfallet mot Sulcoit år 968 omtalas att vikingarna använde hästar.

År 1103 dog Magnus Barfot av en irländsk yxa i halsen då norrmännen blev anfallna någonstans i området Ulster, detta strax innan han skulle segla hem. Färöarna omnämns år 825, huvudstaden på Färöarna heter än idag Torshamn och på öarna finns bl.a. en kommun som heter Göta.

Uphellyaa Foto: David Gifford. Läs mer på www.shetland.org

Slaget vid Clontarf 1014

Hela 900-talet var en ständig kamp mellan irländare och nordmän, företrädesvis norrmän vilka bosatte sig längs den nordöstra kusten av Irland. Skärmytslingar och strider var vardag liksom plundringar och tagande av slavar.
Hela tiden strömmade fler vikingar till, och allt eftersom tiden gick växte tanken fram om att skapa ett norskt kungarike runt Irländska sjön, med Dublin som viktigaste fäste.
Irländarnas samlande kraft blev Brian Boru som från år 1002 började återuppbygga brända kloster och kyrkor, hämta hem ersättningreliker och skicka efter nya böcker och i övrigt ställa i ordning efter 200 år av vikingarnas härjande.
Detta tillsammans med Brians allt starkare ställning gjorde nordmännen alltmer irriterade, så man skickade efter förstärkning från så skilda håll som Island, Orkneyöarna (Sigurd jarl kom med en stor flotta), England och Normandie i Frankrike för att sätta högkungen på plats. År 1013 började oroligheterna och året därpå, på långfredagen 1014, stod så Slaget vid Clontarf norr om Dublin där det uppges att så många som 4.000 irländare och 6.000 vikingar fick sin bane…
Även högkungen Brian Boru stupade, dock inte i strid utan av en förgrymmad viking som satte yxan i honom efter nederlaget…

Brian Boru hade för att kunna behålla sin position som högkung gift bort sin dotter Emer till vikingahövdingen Sigtrygg Silkeskägg, en troligen utomäktenskaplig son till Harald Hårfager. Själv gifte sig Brian med Sigtryggs mor Gormflaith ( Gunhild Den fagra?) för att lättare kunna behålla sin kungatron. Efter Brians död utbröt dock myteri och söndring så att slutresultatet “blef anarkiens seger öfver ordningen”.

Nordmännen kunde därför fortsätta att leva och bo på Irland, och Sigtrygg Silkeskägg skall ha varit den som uppförde Dublins första kyrka år 1038. Ända in mot slutet av 1200-talet hade man en viss grad av självständighet, men så dags var det som vi kallar för vikingatiden sedan länge förbi.

Deponi på den historiska soptippen?

“Hela historien om att Brian Boru skulle ha krossat vikingaväldet vid Clontarf är en nationalistisk myt som kan och bör deponeras på den historiska soptippen. I traditionell irisk-nationalistisk historieskrivning har man uppfattat drabbningen, som skall ha utkämpats den 23 april 1014, som en vattendelare. Då skall kung Brian Boru, till priset av sitt liv, ha besegrat vikingarna en gång för alla, varefter deras skräckvälde på ön var över.

I själva verket utkämpades slaget vid Clontarf mellan Brian Boru och irer från Laigin (dagens Leinster) som vägrade acceptera hans krav på överhöghet. Nordbor, och på Irland födda ättlingar till nordbor, stred på båda sidor. Trots att vikingakungen av Dublin tillhörde förlorarna bestod det nordiska väldet över staden ända till 1171.”  Skriver Dick Harrison i SVD 2018-08-04.

Slaget vid Clontarf Av: Hugh Frazer

England från 866

Den första större invasionen av södra England skedde år 866 då danskarna lade under sig stora delar av landsändan. År 872 stod strider i Lundenwic som låg någon dryg km uppströms Themsen, från det då brända London räknat.
År 991 trängde den danske Sven Tveskägg in i Themsen och utkrävde den första av de s.k. danagälderna av kung Ethelred, av isländska sagaberättare kallad för Adalrad den rådlöse. Danalagen varifrån danagälderna utbetalades var Northumberland, Ostangeln, halva Mercia och ett stycke av Essex. År 994 var man tillbaka och krävde silver.

Enligt boken Vikingatidens ABC har man uppskattat att vikingarnas danagäld för:

  • År 991 inbringade 4.000 kg silver
  • År 994 ca 6.000 kg silver
  • År 1002 nära 9.000 kg silver
  • År 1007 mer än 30.000 kg silver
  • År 1012 nära 18.000 kg silver
  • År 1018 drygt 30.000 kg silver 

Sammanlagt 97 ton! Värdet idag motsvarar ca. ‭716 830 000:-‬ Och detta är då enbart danagälden från England! Merparten skall ha tillfallit de män som seglade under de danska kungarna. Efter att nordmännen seglat hemåt år 994 skall Ethelred ha anställt massakrer på de nordbor som bosatt sig i England. Detta kom Sven Tveskägg till kännedom, och snart kom han seglande med en flotta för att göra upp med Ethelred, möjligen att han då hade med sig styvsonen Olof Skötkonung på sitt skepp. Det slutade med att Ethelred tvingades fly landet.

Sedan var Tveskägg tillbaka år 1013 med en stor vikingaflotta varefter han erkändes som kung över hela England. Hjälp hade han fått av bl.a. ett antal välbemannade långskepp som sonen Knud den stores halvbroder Olof Skötkonung lär ha skickat till assistans. Vid Svens död år 1014 övertogs riket av sonen Knud den store och kom med tiden att delas av dennes söner. Olof Skötkonung och Knud den store var halvbröder då båda hade Sigrid Storråda som mor.

Den intensiva nordiska bosättningen i England kan spåras i ortnamn där bland andra namnen by, thorp, toft, lathe, thwaite, garth, fell, how, meol, holm, wath, scough, with, lund, beck, tarn, crook, gate och both ingår. Namnen med -by och -thorp i ändelsen har ofta ett mansnamn i förleden. Även västgötska platser som Eling, Bitterna och Sculthorpe finns representerade – där de båda förstnämnda ligger bredvid varandra, precis som de gör i Västergötland. Man räknar med att det enbart i England finns 1.400 platser där namnet är av nordiskt ursprung.

Av stor betydelse för vår kunskap om dessa bosättningar är också Domesday Book från ca 1086, en jordebok där bl.a. ortnamnsangivelserna är intressanta. Boken kan närmast beskrivas som en dåtida folkbokföring, sitt namn fick den dock långt senare.

Vikingarnas slag i England.
Attacker i England. Bild: Total War: Thrones of Britannia.

Slagen vid Fulford och Stamford Bridge 1066

I september år 1066 kunde man från den engelska ostkusten se hur horisonten plötsligt bröts av hundratals skepp klädda i fulla segel. Det var den norske kung Harald Hårdråde och sonen Olav Kyrre som med uppemot 300 skepp anlände till östra England för att att stötta den engelske tronkrävaren jarlen Toste Godwinson i dennes kamp mot sin bror, kung Harald Godwinson. Först att råka illa ut var Scarborough som plundrades och brändes den 15 september.

Vikingaflottan seglade därefter söderut och in i Humberfloden och vidare upp i floden Ouse där man efter att ha följt med högvattnet slutligen kunde lägga till vid Riccall ca två mil söder om Jorvik (York) – inte långt från Assleby.
Här steg den ca 10.000 man starka vikingahären iland och tågade upp mot Fulford alldeles söder om Jorvik där jarlarna Morcar av Northumbria och Edwin av Mercia väntade. Den erfarne Harald Hårdråde hade snart manövrerat bort engelsmännen och tog ett hundratal man till fånga. Det var nu den 20 sep.

Från Fulford sände Harald Hårdråde bud in till till Jorvik om att man ville träffas vid Stamford Bridge för att utväxla fångarna mot en väl tilltagen gäld. Väl där tog nordmännen det nog ganska lugnt då fiendestyrkan var besegrad, och eftersom man enbart förväntade sig ett fredligt utbyte var man vare sig på någon större vakt eller ens hade alla männen samlade.

Man blev därför totalt överraskade när plötsligt kung Harald Godwinson den 25 september dök upp med 3.000 man på andra sidan Derwentfloden. Han hade marscherat upp från sydväst och tagit vägen via Jorvik, och plötsligt fick nordmännen fullt sjå med att samla sig till strid.

Vid bron fomerade man sig för strid, men ganska snart dog Harald Hårdråde, möjligen träffad av ett spjut, varefter jarlen Toste försökte ta hans plats. Nordmännen var dock redan demoraliserade efter att deras kung dött och flydde slaget. Endast 24 skepp skall ha lyckats ta sig tillbaka hem.

Segraren kung Harald Godwinson begav sig tillbaka söderut för att ta sig an den invasionsstyrka som under ledning av kusinen Vilhelm Erövraren gått iland vid väster om Hastings.

Teorier har framlagts om att anfallet mot York som slutade vid Stamford Bridge var en avledande manöver för Vilhelm erövrarens anfall från söder den 14 okt.

Kung Harald Hårdråde får en pil i halsen. Av Peter Nicolai Arbo

Hastings 1066

Den engelske kungen Harald Godwinsson och hans anglo-saxer hade precis återkommit till sydengland efter slaget uppe vid Stamford Bridge som stått endast några få veckor tidigare. Säkert var Haralds trupper kraftigt decimerade och mannarna trötta efter striderna och den närmare trettio mil långa marschen hem.

Vilhelm Erövraren hade så dags redan tagit sig över kanalen från sitt Normandie och skall ha landstigit i trakten av Pevensey väster om Hastings den 28 september. Anledningen till anfallet var att Vilhelm var ute efter den engelska tronen då kung Edvard bekännaren dött, en kusin till Vilhelm (och alltså även han med vikingablod i ådrorna).

Harald slog läger på kullen Senlac nordväst om Hastings men fick inte mycket till vila innan Vilhelm angrep med ryttare och fotfolk – dock utan någon större framgång till en början.
Då några av normanderna vände och flydde lämnade en stor del av saxarna sina positioner för att ta upp jakten, men blev nedhuggna av Villiams män. Leden slöts åter i de saxiska leden, men misstaget kom under dagen att återupprepas flera gånger, och slutligen var det enligt traditionen en normandisk bågskytt som lyckades träffa kung Harald med en pil i ögat varefter en annan slutligen kunde hugga ner honom. Detta hände den 14 oktober 1066.

Harald Godwinson sägs ha haft en svensk mor vid namn Gyða Þorkelsdóttir, Gyda Torkelsdotter vars farfar skall ha varit Styrbjörn starke.

Normanderna tog över landets styre och introducerade lite av det franska språket i England vars språk därefter blev en blandning av franska och anglo-saxiska. Med slaget vid Hastings brukar man säga att vikingatiden fick sitt slut även om norske Magnus Barfot höll på ännu år 1103…  

England har sedan Vilhelm Erövraren (Gågne Rolf, Rollo slöt fred med frankerkungen Karl den enfaldige, och lovade vakta landet mot att man erhöll Normandie, Nordmännens land) haft vikingaättlingar vid tronen. 

Rolf "Rollo" Ragnvaldsson till Elizabeth II Släktskap