Slaget vid Svolder

Det är lätt att se ett sjöslag och en kung som hoppar i sjön. Det som är svårare är att hålla isär vad samtiden sjöng, vad Adam hörde i Danmark, och vad Snorre målade tvåhundra år senare.

Bakgrund

Under 800-talet, bland annat under ledning av Harald Hårfager, började Norge mer att bli ett enat land i stället för en region av kungadömen som stred mot varandra. De så kallade ladejarlarna i norr och Vingulmarks stormän i öster kämpade dock fortfarande mot Hårfagerätten och andra som gjorde anspråk på tronen.

Under 970-talet var den hedniska ladejarlen Håkon Sigurdsson, Håkon Jarl, Norges mäktigaste man. Han var en lydkonung åt Harald Blåtand i Danmark. Harald hade konverterat till kristendomen och ville kristna Norge, men Håkon förblev hedning. De båda blev senare ovänner. År 995 blev Håkon avsatt. Den kristne Olav Tryggvason tog hans plats.

Olav vägrade att vara en lydkonung och började styra och kristna Norge på egen hand. Danmark tappade makten över Norge. Vid den här tiden var Haralds son Sven Tveskägg kung över Danmark, och Olav var gift med Svens syster Tyra. Olav kristnade Norge, formellt, på några få år. Det skedde genom avrättningar, tortyr och hot. Han hade nu många fiender i Norden, bland annat Sven Tveskägg och ladejarlen Erik Håkonsson, Håkon Jarls son.

Innan han blev kung i Norge hade Olav varit i England. Den engelske kungen Ethelred köpte sig flera gånger fri från vikingaanfall med danagäld. Olav slöt 994 förbund med Ethelred. Det är så en man kommer hem med både silver och skepp nog att ta ett rike.

Orsak

Det går att berätta slaget som en hednisk motreaktion mot kristnandet. Det är så det ofta har sagts. Det stämmer bara till hälften. Sven Tveskägg och Olof Skötkonung var kristna. Erik jarl kom ur en hednisk ätt, men segrarna införde kristendomen och tillät religionsfrihet. Det som stod på spel var Norge: vem som skulle vara överherre, och om Olav skulle få fortsätta som självständig kung. Olavs hårdföra kristnande fanns med i bakgrunden. Alliansen var inte ett religionskrig. Det var geopolitik och personliga fejder.

Adam av Bremen skrev på 1070-talet, med den danske kungen Sven Estridsson som sagesman. Hos Adam är orsaken politisk. Sven och Olof Skötkonung sluter förbund. Olav reagerar, samlar en väldig flotta och går till anfall. Senare har någon fogat till i Adams text att det var hustrun Tyra som drev på. Ágrip har en liknande, mer jordnära Tyra-historia: hon hade först varit fäst vid en venderfurste, Sven höll inne hennes gods i Danmark, och när hon gift sig med Olav krävde han godset. När kravet avvisades gick han i krig.

Enligt Snorre stod orsaken att finna i att kung Olav seglat genom Öresund ner till Vendland för att kräva in de egendomar som hans hustru Tyra, syster till Sven Tveskägg, fått i sitt tidigare gifte med venderkungen Burislav. Burislav är i den här traditionen densamme som Boleslav I av Polen. Sven Tveskäggs maka Sigrid Storråda skall då ha sökt hetsa sin make mot Olav, som förolämpat henne grovt under sina försök att vinna hennes hand. Sven gav efter, och bad Olof Skötkonung och Erik jarl om bistånd. När Olav sedan beredde sig på att segla hem lade sig de förbundna i bakhåll vid Svolder.

Snorre fyller på. Olav och Sigrid skulle egentligen gifta sig. Han krävde att hon tog dopet. Hon svarade att var och en fick behålla sin tro. Han slog henne i ansiktet med handsken och sade att han inte ville ha henne, hednisk som en hund. Hon svarade att det kunde bli hans bane. Kort därefter gifte hon sig med Sven och eggade honom till hämnd, både för slaget och för att Olav tagit Tyra utan broderns samtycke. Det är sen dikt, och det är den bild eftervärlden minns. Många historiker tvivlar på om Sigrid ens har funnits. Hon kan vara sagans namn på flera drottningar, eller en sammanblandning med den polska Świętosława, även kallad Gunhild. Den politiska motorn räcker utan handsken: Danmark hade redan grepp om Viken och ladejarlarna. Olav kom hem och vägrade vara lydkonung.

Olav hade hört att Sven och hans allierade planerade ett bakhåll, men Olavs vän Sigvald jarl förrådde honom. Sigvald var hövding över jomsvikingarna vid Jomsborg i Vendland, och hade varit i samröre med Sven. Det förklarar varför han fanns vid den kusten, och varför Olav litade på honom. Sigvald seglade till honom och sade att det inte fanns något bakhåll. Olav seglade då ut i godan ro. Så säger sagorna. Hos Adam är det Olav som söker striden.

Plats

Platsen är okänd. Det räcker inte att säga västra Östersjön. De äldsta prosatexterna och de senare sagorna pekar åt två håll.

Adam lägger slaget mellan Skåne och Själland, i ett smalt sund nära Helsingborg. Ágrip och Historia Norwegie lägger det vid Själland. Det motsäger inte nödvändigtvis Adam. Öresund är vattnet utanför Själland. Theodoricus monachus säger att det stod bredvid ön som kallas Svöldr, och att den ligger nära Slavia, vendernas land. Fagrskinna talar om en ö vid Vinðlands kust, och att den ön kallas Svölðr. Odd Snorresson och Snorre håller med om namnet men pekar inte ut det på kartan. Danska Annales Ryenses är ensamma om att lägga det i Schlei.

Skalden Skule Torsteinsson, efter 1020, sjunger om att de bar det blodiga svärdet söderut framför Svolders mynning. Det låter som en älvmynning, inte som en ö, och versen handlar om en vanlig vikingafärd efter guld, inte om tre kungar. Store norske leksikon menar att sagaskrivarna hundra femtio år senare tog den strofen och flyttade slaget dit, bort från danskt vatten, mot vendisk kust ungefär vid Rügen och Peenes mynning. Det är en läsning, inte ett facit. Moderna historiker är delade. En del håller Öresund. En del håller Rügen. Ingen kan peka och säga: här.

När

Alla källor som sätter år säger år 1000. Den äldsta som daterar är Isländingaboken, skriven omkring 1128: slaget stod på sommaren. Odd Snorresson säger att det ihågkommes för de fallna den tredje eller fjärde idus i september, den 10 eller 11. Den större Olavssagan säger den 9 september. Några medeltida skrivare räknade nytt år i september, så året vi kallar 999 kan också avses. Traditionen har stannat vid år 1000.

Skeppen

På den ena sidan stod en allians av Sven Tveskägg, Danmark, jarlen Erik Håkonsson, Norge, och Olof Skötkonung, Sverige, med fler än sjuttio skepp. På den andra stod Olav Tryggvason med sina ynka elva. Det finns olika teorier om varför han bara hade elva. Den ena är att han seglade i förväg med sina elva, till kung Burislav för att hämta hemgiften, och att de andra skulle komma senare, men de kom aldrig. En annan är att hela den stora flottan seglade tillsammans, men Olav lät en stor del segla hem när männen blev otåliga.

Elva är sagans siffra. Den återkommer hos Odd, Ágrip, Historia Norwegie, Theodoricus och i kvädet Rekstefja. Det är för jämnt för att vara en räkning på vattnet. Troligare är att elva blev den siffra berättelsen behövde: kungen ensam mot övermakten. Siffrorna för de andra skeppen spretar.

Slaget

Olav lät surra ihop sina skepp sida vid sida till en försvarslinje, med Ormen Långe i mitten. Skeppet var längst. Dess för stack ut framför de andras stävar. Besättningen behövde inte ro. Alla kunde strida. Åror och rår kunde bilda bröstvärn. Fienden fick svårare att använda sin större styrka. Försvararna kunde överösa med pilar och spjut medan den som skulle borda måste uppåt.

Snorre låter Olav stå i löftingen och se fienden samlas. Danskarna är blötingar, inget att frukta. Svenskarna kunde ha suttit hemma och slickat blotbollarna. Först när Erik Håkonsson kommer på babords sida blir det allvar: det är norrmän, som vi själva. Det är Snorres scen, inte en rapport från däck.

Källorna ger förtjänsten åt norrmännen och prisar Eriks skicklighet. Danskarna och svenskarna rusade mot Olavs front, slogs tillbaka och led de tyngsta skeppsförlusterna. Erik jarl gick mot flanken med sitt skepp Järnbarden, lade sig längs det yttersta skeppet i Olavs linje, bordade och rensade det och högg sig vidare till nästa. Så togs skeppen ett efter ett, tills bara Ormen Långe var kvar. Erik skall ha varit den som först bordade den.

Det är oklart hur många som stupade. Förlusten skall ha varit stor på båda sidor. På sin sida hade Olav det legendariska skeppet Ormen Långe, det största och dyraste av sin tid. Han hade även den norske stormannen och skicklige bågskytten Einar Tambarskjelve. Einars båge brast i striden. Olav skall då ha frågat vad det var som brast, varpå Einar svarade: «Norge ur dina händer, konung.» Olav svarade: «Så stark var dock ej klangen. Gud månde råda för mitt rike, men icke din båge, se där tag min båge och skjut med den.» Bågen han fick var för vek. Einar spände pilen förbi, kastade tillbaka den och sade: «för vek, för vek är kungens båge!»

Olav besegrades. Alliansen tog alla hans skepp. Hur han dog är en annan sak.

Kväden

Det närmaste vi kommer själva slaget är inte Snorre. Det är skalderna. Hallfred vandrådaskald diktade en erfidrápa över Olav kort efter fallet, tjugonio strofer är bevarade. Halldor okristne diktade en flokk om Erik jarl. De säger att striden var hård. Den dyktige konungen kämpade ensam mot två tappre kungar och en jarl som den tredje. Det var söder om havet. Eriks män tog till sist Ormen. Ingen såg att Olav fick banesår.

Det stämmer med sagans bild av kungen som tar av sig brynjan och hoppar överbord när nederlaget är säkert. Liket hittades inte. Hallfred hörde redan då rykten att Olav inte drunknat, att han sluppit undan. Han fäste inte lit vid dem. Senare växte det till en legend: Olav levde som munk i det heliga landet. Det är så ett försvinnande blir en andra levnad.

Efteråt

Efter slaget delade de segrande ledarna upp Norge. Heimskringla ger den mest detaljerade berättelsen och beskriver den som trefaldig. Olof Skötkonung erhöll fyra distrikt i Trondheim liksom Møre, Romsdal och Ranrike. Han gav dessa till jarl Sven, sin svärson, att verka som vasall. Sven Tveskägg kom i besittning av Vikendistriktet, där danska influenser hade varit starka under lång tid. Resten av Norge regerades av Erik Håkonsson såsom Svens vasall.

I korthet blev läget som före Olav. Sven Tveskägg var norsk överkonge. Erik och brodern Sven jarl, som vi inte hör om i själva slaget, tog det Håkon en gång haft i Tröndelag och längs kusten. I Viken satt åter danska underkungar.

Jarlarna Erik och Sven visade sig vara starka och kompetenta regenter. De flesta källorna säger att de införde kristendomen men tillät religionsfrihet, vilket medförde ett bakslag för kristnandet och delvis gjorde Olavs missionsarbete ogjort. Det är slutet som rättar öppningen. Inte ett hedniskt korståg. Ett maktskifte, och en mjukare tro.

Runstenar

Vg 40 sitter inmurad i Råda kyrka i Lidköpings kommun. Torkel satte stenen efter sin son Gunne. Han stupade i striden, då konungarna kämpade. Det är därför stenen hör hit. Vilket slag som avses är ovisst. Västergötlands runinskrifter nämner slaget vid Svolder kring år 1000, eller slaget vid Helgeå 1025.

+ þurkil ÷ sati + stin + þasi + itiʀ + kuna + sun · sin + iʀ · uarþ + tuþr + i uristu + iʀ · bþiþus + kunukaʀ ×

Þorkell satti stæin þannsi æftiʀ Gunna, sun sinn. Eʀ varð dauðr i orrustu, eʀ barðus kunungaʀ.

DR 66 från Århus högtidlighåller en man som mötte döden när kungar krigade. Även den kan avse Svolder. Den kan avse ett annat slag. Två stenar, samma slags osäkerhet. De får stå som det de är: minnen efter män som föll när kungar slogs, inte som bevis för en ö vi inte kan peka ut.

Källor

• Store norske leksikon, slaget ved Svolder
• Adam av Bremen, Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum, 1070-talet
• Hallfred vandrådaskald, Erfidrápa Óláfs Tryggvasonar; Halldor okristne; Skule Torsteinsson
• Odd Snorresson, Ágrip, Historia Norwegie, Theodoricus, Fagrskinna, Snorre Heimskringla, Saxo
• Skaldic Project
• Vg 40, Västergötlands runinskrifter; DR 66, Århus