Gamla Uppsala

Gamla Uppsala fornlämningsområde är det samlade begreppet för de monumentala storhögar, gravfält och andra fornlämningar som finns vid Gamla Uppsala. Totalt anses området ha innehållit mellan 2 000 och 3 000 gravar. Området har grävts ut i omgångar sedan 1600-talet, med större utgrävningar under 1840-talet, 1870-talet, 1990-talet och 2010-talet.

Platsen sitter på Uppsalaåsen, där Fyrisån och Samnan möts. I äldre järnålder låg den grunda sjön Föret söder om Uppsala. Det gör inte Gamla Uppsala till en havsvik i vendeltid. Man nådde hit med båt och släde genom det inre vattensystemet. Söderut, vid Berget, har man också grävt fram en äldre värld: boplats från äldre järnålder och gravar från bronsålder till romersk järnålder. Kungshögarna är slutet av en lång historia, inte början.

De tre största gravarna kallas Kungshögarna. De har tidigare tillskrivits gudarna Oden, Tor och Frej. Birger Nerman argumenterade för att de tillhörde tre sveakungar som nämns i Ynglingatal – Adils, Aun och Egil. Nu kallas de Västhögen, Mitthögen och Östhögen efter sin geografiska placering. Västhögen ansågs vara Tors, mitthögen Frejs och östhögen Odens.

Högarna är 55–70 meter i diameter och 7–11 meter höga. De är anlagda på Uppsalaåsen, som grävts ut för att förstärka effekten av högresningen. Det är därför de ser så stora ut när man står nedanför: åsen är skuren, högarna är byggda, och silhuetten är menad att synas.

Två av högarna är utgrävda. Östhögen grävdes ut 1846 under ledning av riksantikvarien Bror Emil Hildebrand. Man fann ett kärnröse som täckte en brandgrav. Västhögen grävdes ut 1874 och här var brandgravresterna samlade i ett litet ämbar. Fastän svårt förbrända utmärker sig fynden som ovanligt exklusiva för sin tid, äldre vendeltiden, mellan år 550 och år 625. Särskilt märks fragment av en vendelhjälm med parallell i det brittiska Sutton Hoo-fyndet och en liten guldfiligranmask som en gång troligen suttit på en guldhalskrage. Mitthögen står orörd. Ingen av gravarna har gett en namngiven kung.

Direkt öster om högarna, intill kyrkan, finns Tingshögen. Den är en låg, flat hög och ansågs tidigare vara kung Domars grav. Sedan man konstaterat att högen faktiskt ligger i nivå med den ursprungliga åsytan avfärdades den som gravhög. Radarundersökningar har dock visat att högen trots allt verkar anlagd. Tingshögen kan ha spelat en roll vid det forntida kungavalet. Själva valproceduren skall dock ha förrättats vid Mora stenar några kilometer söder om nuvarande Uppsala, åtminstone i den tid då Tiundaland och Attundaland gemensamt valt kung. Tingshögen skall vid ett tiotal tillfällen ha använts som symbolisk plats av Gustav Vasa vid tal.

I direkt anknytning till högarna finns ett gravfält med gravar som dateras till yngre järnåldern. Vikingatida, okremerade gravar har påträffats invid prästgården, och även båtgravar har påträffats. Dessutom har det tidigare funnits flera andra intilliggande gravfält som nu är bortodlade. Gravfältet i sin helhet anses ha rymt runt omkring 2000 gravar, de flesta nu försvunna. På en karta från 1669 kan man räkna 669 stycken. Idag finns cirka 300 kvar.

Hallbyggnader

Direkt nordöst om nuvarande kyrkan ligger kungsgårdsplatån. Utgrävningar har visat att flera stora hallbyggnader stått där i omgångar. Själva platån har ursprungligen varit lägre, men höjts och fyllts på i samband med att äldre hallar rivits och en ny uppförts på samma plats. Även på åkern öster därom, nu intill järnvägsspåren, har boningshus stått. En vall av något slag har funnits norr om husen, mellan kyrkan och Fyrisån.

Hallen på platån är en av de största järnåldersbyggnader man känner i Skandinavien. Den har varit av långhustyp med avsmalnande kortsidor, ungefär 50 meter lång och upp till 12 meter bred, med en yta på cirka 500 kvadratmeter. Den liknar den närmare 50 meter långa och 14 meter breda hallen på Askahögen norr om Vadstena. Så stora långhus hittas bara på tidens rikaste gårdar, till exempel i Lejre i Danmark, där de verkar ha fungerat som offentliga festsalar för religiösa och politiska gästabud.

Vid utgrävningarna 2011–2012 såg man att byggnaden troligen inte brunnit genom en olycka. Den har bränts under rituella former. I stolphålen låg större järnspiraler som inte var anfrätta av den kraftiga värmen. Hettan har varit så stark att lermaterialet i väggarna förvandlats till tegel, och även teglet har i stor utsträckning smält. Stolparna drogs ur, platsen städades, och sedan förseglades det med lera tillsammans med obränt djurben. Det skedde på 700-talet. Hallarna på platåerna övergavs omkring 750–800. Ingen lika stor vikingatida hall tog vid.

Hallen hade dubbla väggar med lerklining emellan, och tre meter breda portar på vardera långsida. Det är inte normalt. I ett vanligt långhus görs ingångarna små för att spara värme. Den ovanliga utformningen, den unika storleken och läget på en upphöjd platå bredvid kungshögarna har fått arkeologerna att anta att byggnaden haft en särskild funktion. Utvändigt har den varit klädd med klovar, eller möjligen vitfärgad.

Offer till gudarna

Offerriten tillgår på följande sätt: av varje levande varelse av manligt kön offras nio stycken, med vilkas blod man brukar blidka gudarna. Kropparna hängs upp i en lund nära templet. Denna lund hålles så helig av hedningarna, att varje träd anses ha en gudomlig kraft som följd av de offrade kropparnas död och förruttnelse. Där hänger också hundar och hästar jämte människor, och en av de kristna har berättat för mig att han har sett sjuttiotvå kroppar hänga där om varandra.

Så beskriver den tyske kyrkohistorikern Adam av Bremen kulten i Gamla Uppsala på 1070-talet. Han har inte själv varit där. Det han berättar bygger på hörsägen. Enligt vissa källor skall det ha varit den danske kungen som bidragit med informationen. Det var närvaroplikt på offerfesterna. Var man kristen kunde man köpa sig fri från att delta. Adam skriver att man träffades vart nionde år, med deltagare från alla sveonernas landskap.

Var det gyllene templet en hallbyggnad?

Han nämner också ett gyllene tempel:

Detta folk har ett berömt tempel som kallas Uppsala, beläget inte långt från samhället Sigtuna. I detta tempel, som är helt prytt med guld, dyrkar folket bilder av tre gudar.

Den mäktigaste av dem, Tor, har sin tron mitt i salen. På var sin sida om honom sitter Oden och Frej.

Adam använder ordet tempel, men när han beskriver de inre delarna skriver han triclinium, som betyder matsal. Kanske var templet helt enkelt en hall, där man samlades för att äta rituella offermåltider? Dick Harrison och Kristina Ekero Eriksson har i boken Vikingaliv lagt fram teorin att hallbyggnaden kan vara det gäckande hednatemplet.

Det är en tanke som är lätt att ta med sig när man står på platån. Den hall vi faktiskt har grävt ut brann dock på 700-talet och ersattes inte av någon lika stor vikingatida hall. Den kan alltså inte utan vidare vara det hus Adam hörde talas om trehundra år senare. Kulten försvinner inte för det. Den syns i stolparna, i offerdepositionerna, i den brända hallen, i högarna och i tinget. Under kyrkan har man letat efter templet. Nordahl fann 1996 inget säkert tempel, och senare undersökningar har visat att stolphålen där tillhör blandade faser, bland annat äldre kyrka. Adams förgyllda hus är inte framgrävt.

Utgrävningarna 2012

Grophus

Vid utgrävningarna 2012 upptäcktes ett stort antal grophus öster och sydost om Tingshögen. Antalet uppgår till över 30 stycken, och en så stor samling av grophus har inte tidigare påträffats i Sverige. I flera av grophusen hittades spår av hantverk, exempelvis vävning och metallhantering. Liknande samlingar har hittats vid forntida maktcentra i Danmark och Tyskland, vilket stärker bilden av Gamla Uppsala som ett forntida maktcentrum.

Nyupptäckt storbyggnad sydost om Tingshögen

2012 upptäcktes även en större, tidigare okänd byggnad vid Sivs väg, sydost om Tingshögen. Den har konstruerats med ett antal kraftiga stolpar, cirka 1 meter i diameter, som burit upp den södra gaveln. Det innebär att den haft någon typ av monumental överbyggnad eller loft. Stolparna har bytts flera gånger. Byggnadens funktion är inte klarlagd, men liknande hus har hittats i Barksta utanför Köping och i Björkgärdet i Rasbo.

Likbål

En välbevarad rest av ett likbål upptäcktes 2012. Sådana fynd är ovanliga. Vid platsen fanns både rester av trästockar och förkolnade ben från människa, häst och hund. Benresterna var inte fullständigt förbrända, och det gällde särskilt djurbenen, som alltså tycks ha placerats längre från härdens mitt.

Mathållning

Fynd av ben från nöt, svin, lamm och get har gjorts. Det är även belagt att hästkött varit en naturlig del av kosten. Många av de får och hästar som ätits hade uppnått ansenlig ålder, och har alltså inte i första hand hållits som slaktdjur utan som nyttodjur. Vilt i form av älg, rådjur och även trana har konsumerats, vilket tyder på en högreståndsmiljö. Fynd från 2012 visar också att man ätit torsk och strömming, trots att dessa saltvattensfiskar måste ha fraktats några mil från kusten.

Stenrad söder om kungshögarna

Fundamenten till en stenrad upptäcktes cirka 1 kilometer söder om kungshögarna redan 1996, men det var först 2011–2012 som man förstod hur lång den är. Stenraden tycks ha omgärdat en stor del av fornlämningsområdet. Den kan ha markerat en monumental väg, eller en avgränsning liknande en gles mur, ett så kallat viband. Strax söder om samtliga stenfundament har brandhärdar hittats, vilket tyder på att stenarna varit belysta. Märkligt nog nämner Adam av Bremen en flammande kedja som ska ha omgärdat Gamla Uppsala. För att veta om stenraden verkligen omsluter hela området behövs mer grävning.

De stenar som stått i fundamenten är försvunna, och finns inte utmarkerade på 1600-talets kartor. Fundamenten är kraftiga, och jorden under dem visar att mycket stora resta stenar har stått där. Genom en hästtand har de kunnat tidsbestämmas till tiden kring år 600, i början av vendeltiden.

De gigantiska stolpraderna

När fältarbetet 2011–2012 pågick hade arkeologerna fullt upp med två långa rader av gigantiska stolphål nära högarna. Hålen står med ungefär fem meters mellanrum. Där stod stolpar för ungefär 1500 år sedan. Den ena raden gick öster om högarna, under Vattholmavägen. Den andra löpte några hundra meter söder om högarna.

Redan 2010 visade en magnetometer att den södra raden fortsätter västerut mot Högåsen och viker norrut längs åsen. Pär Karlsson, då prospekteringsansvarig på UV, gick ut igen och fann 33 nya stolphål som täckte glappet, plus sju under fotbollsplanen där datat var dåligt på grund av metallskräp. Vid Samnan, ungefär vid järnvägsövergången, ligger det nordligast kända fundamentet. Norr om det är det tomt. Den anteckningen är från säsongen 2012, inte från i år.

Några år senare kom rapporterna. Den norra raden är ungefär 900 meter. Den södra anges olika, ungefär 500 till 700 meter. Så här har man räknat på arbetet: minst 270 tallar, stolpar på omkring 7,5 meter, över 300 ton sten, uppemot ett och ett halvt ton i ett enda hål. En tidig siffra på åtta till tio meters höjd är inte uppmätt. Raden kan ha flankerat en processionsväg. Den kan också ha varit en helig gräns. Båda kan vara sanna. Stolparna ramar in platsen.

Människorna och byn

Sammantaget ger utgrävningen en fördjupad bild av Gamla Uppsala. Platsen är känd för att vara ett säte för härskare, ett ställe där politik och religion gick hand i hand. Under 1000-talet ska stora offerfester ha ägt rum här. Men här vistades inte bara de som hade makten, utan också textilarbetare, smeder, boskapsskötare, krigare, slavar och barn. Det är spåren efter dessa som arkeologerna grävt ut.

Nio gårdar grävdes ut, ett par hundra meter öster om högarna, när Ostkustbanan skulle dras om. Byn anlades runt år 600. Under vikingatid växte bebyggelsen, och det kan ha funnits bortemot femtio samtida gårdar — en täthet forskarna inte känner från andra håll i dåtidens Sverige.

Byborna var krukmakare, smeder, textilhantverkare och boskapsskötare. Deras uppgift var att leverera till härskarna, men i stolphål och brunnar syns också deras egen tro: husoffer, amulettringar, i en brunn hals och vänster bakben från en häst. Resultaten står i boken at Upsalum – människor och landskapande från 2018. På två runstenar i Skåne står at Upsalum. Namnet hördes alltså långt utanför Uppland.

Intill byn låg ett gravfält. Drygt hundra gravar grävdes ut. En del kvinnogravar hade hela smyckesuppsättningar. I en mansgrav var svärdet böjt kring urnan. En del brändes med jaktfåglar, glas och spelpjäser. Andra fick gå utan gåva. Ojämnheten sitter i askan, och den är värd att stanna vid. Platsen är känd för kungar. Här bodde också de som inte fick en hög.

Kyrkan

När man går från högarna mot kyrkan tittar man på en rest. I mitten av 1100-talet, ungefär 1140–1159, restes en stendomkyrka i romansk stil. Den var i bruk 1164, när cisterciensmunken Stefan från Alvastra blev Sveriges förste ärkebiskop. Dagens kyrka är i grova drag koret och tornet. Den ursprungliga var ungefär tre gånger så stor. En eller flera träkyrkor har troligen stått här först. Året är okänt, och ska inte skrivas som om vi visste det.

Branden kom omkring 1204. Ärkestiftet flyttades officiellt 1273 till Östra Aros, som tog namnet Uppsala med sig. Det ursprungliga Uppsala blev Gamla Uppsala. Det är därför rummet känns som en rest när man står i långhuset: man står i det som blev kvar när sätet och namnet flyttade söderut.

Närmare kyrkan

Senare grävde man närmare kyrkan. På en uppkastad terrass låg en verkstad från ungefär 400–700: deglar, gjutform, slagg, bärnsten, granater, glas och hackat guldcloisonné. Där fanns det första kompletta guldföremålet i Uppland på över hundra år. Ovanpå, från slutet av 1100-talet till omkring 1300, låg ett timmerhus på stensyll — det första konkreta ärkebiskopsgårdsbygget på platsen. I jorden låg ostronskal och ett fragment av ett Aldrevandin-bägare, sådant man inte slänger efter sig på en vanlig gård. Och så Nordhögen: en storhög från 600-talet som senare skars ned, när 1100-talets terrass byggdes av just dess jord. Högen man inte ser lika tydligt är alltså också en hög, bara att senare folk behövde massorna till något annat.

Senare små ingrepp

Platsen slutar inte svara bara för att de stora åren är över. Under fotbollsplanen 2024 kom härdar och stolphål från bronsålder och romersk järnålder — äldre än stolpraderna, inte själva monumentet. Vid Odinsborgs parkering 2025 ett tunt kulturlager, ingenting spektakulärt. Mellan skolan och brandkårsmuseet 2026 fler gravar och bebyggelse, en svärdsknapp av typ Petersen H, ungefär 850–950, och en oval spännbuckla. Det är så Gamla Uppsala håller på: någon gräver för en ledning eller en plan, och jorden svarar igen.

Valsgärde, Vendel och Prästgården

Båtgravarna vid prästgården hör hit, och de är lätta att blanda ihop med grannarna. Valsgärde ligger ungefär tre kilometer norrut och har femton båtgravar. Vendel ligger ungefär tre mil norrut, med fjorton, och gav perioden sitt namn. Prästgårdens gravar ligger här, väster och nordväst om högarna: minst sex båtgravar i jord, mindre än de stora grannarna men samma värld. Tre platser, inte en. Hjälmfragmentet i Östhögen är inte vendelhjälmen från Vendel. Vendeltid är en tid. Vendel är en plats. Valsgärde är en annan. Östhögen är en tredje.

Gamla Uppsala museum

Museet ligger på Disavägen 15 och drivs av Upplandsmuseet. Ny basutställning 2022. Gå in i kyrkan. Stig upp på Tingshögen. Disagården intill är ett friluftsmuseum från 1800-talet, inte järnålder — fint att se, men en annan tid. Sedan ska du göra det kartan inte ber dig om: gå österut i tanken, mot järnvägen. Där låg byn. Där stod stolparna. Där bodde de som inte fick en hög, men som bar fram stenarna, tallarna, maten och namnet. Rekommenderas starkt.

+10 bilder

Karta

Källor

• Kristina Ekero Eriksson, K-blogg / RAÄ, 5 juni 2018
• at Upsalum och OKB-rapporterna, Arkeologerna
• Gamla Uppsala kyrkas historia, Svenska kyrkan
• Arkeologi i Gamla Uppsala, Upplandsmuseet
• Upplandsmuseets rapportserie — bland annat UM 2017:27 (hallen), UM 2024:17 (kungsgården 2015), UM 2024:24, 2025:12 och 2026:11
• DigitaltMuseum, Stiftelsen Upplandsmuseet