Ingvarståget

Den berömde vikingen Ingvar Emundsson Vittfarne var en man som man anser hade ett mycket nära släktskap med den samtida svenske kungen Anund Jakob, och var son till Sveakungen Emund Gamle. (Se sidan om Yngligaätten och dess träd. ) Ingvar var en vikingahövding från Mälardalen, och skall ha varit dottersons son till Erik Segersäll. Mot slutet av 1030-talet begav sig Ingvar iväg österut med ett drygt trettiotal skepp, en färd som skulle visa sig komma att gå ända bort till Särkland.

Särkland är ett namn som endast finns omnämnt på svenska runstenar, och avser de muhammedanska länderna långt nere vid Kaspiska havet. Kung Anund var mån om att upprätthålla förbindelserna med Kievriket som styrdes av ättlingar till de svenska utvandrarna Rurik och hans efterkommande, och vars härskare Jaroslav Vladimirovitj var gift med hans syster Ingegärd. Väl där blev Ingvar och hans kämpar för några år inblandade i de pågående oroligheterna.

Mot öster

Hur det nu kom sig, så gav sig Ingvar efter Kieväventyret iväg öster- och söderut längs floderna. Förmodligen hade han diskuterat med furst Jaroslav och hört berättelser om stora rikedomar i sydost, som i princip bara var att hämta, vilket efter godkännande hemifrån fått honom att förlänga sin resa. Ingvar och hans män skulle under resan komma att föra såväl båtar som utrustning över nästan 1000 m höga bergspass, något som ställt till bekymmer för forskarna – hur bar de sig åt?

Källor har omtalat att skeppen seglat via en flod som rann ut i Svarta havet från öster, vilket sakkunskapen bara skakat på huvudet åt. De har menat att Ingvar måste tagit vägen norrut för att sedan via Volga nå fram till Kaspiska havet.

När sedan experten på vikingar och deras färder Mats G. Larsson intresserade sig för den georgiska krönikan fick han veta att just de år som Ingvar varit i Ryssland hade nordiska vikingar på flera sätt kommit att utmärka sig i landet. Därmed fick sagans ord att man varit tvungen att med rep lyfta skeppen förbi de svåra passagerna fått sin naturliga förklaring.

Mindre skepp och båtar användes i fjordar och floder.

Särkland år 1041

Man tror att Ingvar hade samlat ihop ca 700 man (finns uppgifter på 3000 man, “där 700 av dem skulle stridit för Liparit och mot Bagrat, möjligen mot betalning”)  för expeditionen till Georgien där man ju först kommit att bli inblandade i en strid mellan två bröder (Liparit & Bagrat) som kämpade om makten, varvid Ingvar kom att hjälpa den ene av dem. Därefter bar det iväg längs en mäktig flod som mynnade i trakten av Baku vid Kaspiska havet.

På vägen dit “stötte där ån delar sig, samman med sjörövare som färdades på stora båtar, kamouflerade till öar, från vilka eld slungades mot dem ur kopparrör.” Ett av skeppen brann upp, men man besvarade elden med egna brinnande pilar och for därefter vidare tvärs över Kaspiska havet och ett kort stycke in på vägen mot Samarkand.

Den eld som använts mot dem var märklig, för den brann även om den hamnade i vattnet. Men så var man ju också i naftalandet, landet där bergolja och lättantändliga gaser plötsligt kunde komma upp direkt ur marken. (Beskrivningen av elden som sjörövarna använde stämmer relativt väl överens med andra beskrivningar av den s. k. grekiska elden, som användes av den byzantinska krigsmakten.)

Sagan berättar också att ett stort antal kvinnor kom in i härlägret vid en segerfest efter inbördesstriderna i Georgien – lämnande en dödlig sjukdom efter sig… Redan morgonen därpå låg arton män döda, och all glädje över vunnet silver förbyttes i harm och vrede.

Kutaisi, Georgien där Ingvar troligen skall vara begravd.

Ingvar och manskapet bröt snabbt upp för att dra sig undan farsoten, men snart var de dödas antal större än de levandes, och Ingvar hade själv fått sjukdomen och dog. Ingvar skall troligen ligga begraven någonstans i staden Kutaisi, Georgien. De som överlevde var antagligen de, som efter en osämja i gruppen, efter Ivars död, drog vidare till Konstantinopel.

Fem år senare kommer de få som överlevde tillbaka till Sverige, med beskedet att de flesta av Ingvars manskap hade dött där borta i öster. Många var de minnesmärken som restes över de döda, och ett trettiotal stenar som mer eller mindre säkert kan knytas till Ingvarståget finns fortfarande kvar att beskåda.

Gripsholm Runsten SÖ179.

Ingvarstenen vid Gripsholm slot

Stenen Sö 179 är en av de mest kända runstenarna och anses som den främsta av de så kallade Ingvarsstenarna. Den är rest över Ingvar den vittfarnes bror Harald, som följde med Ingvar på dennes vikingatåg i österled. Att Haralds mor Tola lät resa stenen har tolkats som hon varit frilla till Ingvars far, så Harald och Ingvar kan ha varit halvbröder. En annan tolkning menar att Harald och Ingvar endast var vapenbröder och inte släkt.

Stenen hittades 1827 av runforskaren Johan Gustaf Liljegren och den var då täckt av tjära och användes som tröskelsten inne i Gripsholms slott. Den hade troligen hamnat i slottet på 1500-talet, efter att dessförinnan ha funnits i det kartusianerkloster som då fanns i staden. Klostret revs under reformationen och byggnadsmaterial återanvändes vid slottets uppförande. År 1930 beslöt man att runstenen skulle tas fram ur golvet och ställas upp på sin nuvarande plats.

Materialet är granit. Runslingan består av ett enda djur med ormhuvud, utan riktig bindning och runorna är vikingatida. Stenen är osignerad, men Samnordisk runtextdatabas nämner Äskil 2 som ristare.

Inskriften

  • Inskriften med runor: ᛏᚢᛚᛅ: ᛚᛁᛏ : ᚱᛅᛁᛋᛅ : ᛋᛏᛅᛁᚾ : ᚦᛁᚾᛋ ᛅᛏ : ᛋᚢᚾ : ᛋᛁᚾ : ᚼᛅᚱᛅᛚᛏ : ᛒᚱᚢᚦᚢᚱ : ᛁᚾᚴᚢᛅᚱᛋ : ᚦᛅᛁᛦ : ᚠᚢᚱᚢ : ᛏᚱᛁᚴᛁᛚᛅ : ᚠᛁᛅᚱᛁ : ᛅᛏ : ᚴᚢᛚᛁ : ᛅᚢᚴ : ᛅ:ᚢᛋᛏᛅᚱᛚᛅᚱ ᚾᛁ : ᚴᛅᚠᚢ : ᛏᚢᚢ : ᛋᚢᚾᛅᚱ:ᛚᛅ : ᛅᛋᛁᚱᚴ:ᛚᛅᚾ:ᛏᛁ
  • Översättning: Tola lät resa stenen efter sin son Harald, Ingvars broder. De foro manligen fjärran efter guld och österut gåvo örnen föda. De dogo söderut i Särkland.
  • Karta

Av Tolas kväde får vi veta att de for på vikingatåg österut, alltså över Gårdarike, för att ta krigsbyte. Att de “gav örnen föda” är en kenning som innebär att de förde krig och dödade fiender som lämnades på slagfältet för att ätas av örnar. De fortsatte sedan vikingatåget söderut, där en del dog i Särkland, saracenernas land (kalifatet av Bagdad vid Kaspiska havet). Ingvars saga hävdar bestämt, att endast ett skepp förde budskapet hem till Sverige år 1042.

Upplands runinskrifter Fv1992;157. Terminal 2, Arlanda Flygplats.

Ingvarstenen Upplands runinskrifter Fv1992;157

Fv1992;157 är en runsten som står uppställd på Arlanda flygplats i Sigtuna kommun. Stenen hittades vid Måby gård, Husby-Ärlinghundra socken, i samband med ett vägbygge 1990. Den flyttades och står nu som ett vikingatida monument i Terminal 2 på Arlanda flygplats.

Inskriften

  • Translitterering av runraden: × kunar : auk biurn : auk × þurkrimr × ra-… …tain : þina · at þurst… × bruþur sin : is uas austr : tauþr · m… …ari × auk × karþ… …u þisi
  • Normalisering till runsvenska: Gunnarr ok Biorn ok Þorgrimʀ ræ[istu s]tæin þenna at Þorst[æin] broður sinn, es vas austr dauðr m[eð Ingv]ari, ok gærð[u br]o þessi.

  • Översättning: Gunnar och Björn och Torgrim reste denna sten efter Torsten, sin broder. Han blev död österut med Ingvar. Och gjorde denna bro(?)