Ingvar den Vittfarne & Ingvarståget
Den berömde vikingen Ingvar Emundsson Vittfarne var en man som man anser hade ett mycket nära släktskap med den samtida svenske kungen Anund Jakob, och var son till Sveakungen Emund Gamle. (Se sidan om Yngligaätten och dess träd. ) Ingvar var en vikingahövding från Mälardalen, och skall ha varit dottersons son till Erik Segersäll. Enligt källorna beskrivs Ingvar på följande vis: “Ingvar var stor till växten, vacker, stark och ljuslätt, klok och vältalig, givmild och frikostig mot sina vänner, men hård mot sina ovänner, hövisk, snabb och kraftfull i rörelserna, så att minnesgoda män har liknat honom i duglighet vid Styrbjörn Starke, hans frände, eller kung Olav Tryggvasson, som för tid och evighet varit och skall vara den mest frejdade mannen i nordanlanden såväl för Gud som för människor.” Mot slutet av 1030-talet begav sig Ingvar iväg österut med ett drygt trettiotal skepp, en färd som skulle visa sig komma att gå ända bort till Särkland.
Särkland är ett namn som endast finns omnämnt på svenska runstenar, och avser de muhammedanska länderna långt nere vid Kaspiska havet. Kung Anund var mån om att upprätthålla förbindelserna med Kievriket som styrdes av ättlingar till de svenska utvandrarna Rurik och hans efterkommande, och vars härskare Jaroslav Vladimirovitj var gift med hans syster Ingegärd. Väl där blev Ingvar och hans kämpar för några år inblandade i de pågående oroligheterna.
Mot öster
Hur det nu kom sig, så gav sig Ingvar efter Kieväventyret iväg öster- och söderut längs floderna. Förmodligen hade han diskuterat med furst Jaroslav och hört berättelser om stora rikedomar i sydost, som i princip bara var att hämta, vilket efter godkännande hemifrån fått honom att förlänga sin resa. Ingvar och hans män skulle under resan komma att föra såväl båtar som utrustning över nästan 1000 m höga bergspass, något som ställt till bekymmer för forskarna – hur bar de sig åt?
Källor har omtalat att skeppen seglat via en flod som rann ut i Svarta havet från öster, vilket sakkunskapen bara skakat på huvudet åt. De har menat att Ingvar måste tagit vägen norrut för att sedan via Volga nå fram till Kaspiska havet.
När sedan experten på vikingar och deras färder Mats G. Larsson intresserade sig för den georgiska krönikan fick han veta att just de år som Ingvar varit i Ryssland hade nordiska vikingar på flera sätt kommit att utmärka sig i landet. Därmed fick sagans ord att man varit tvungen att med rep lyfta skeppen förbi de svåra passagerna fått sin naturliga förklaring.
Särkland år 1041
Man tror att Ingvar hade samlat ihop ca 700 man, troligen så rör det sig om närmare 3000 man, “där 700 av dem skulle stridit för Liparit och mot Bagrat, möjligen mot betalning” för expeditionen till Georgien där man ju först kommit att bli inblandade i en strid mellan de två bröderna som kämpade om makten, varvid Ingvar kom att hjälpa den ene av dem. Därefter bar det iväg längs en mäktig flod som mynnade i trakten av Baku vid Kaspiska havet.
På vägen dit “stötte där ån delar sig, samman med sjörövare som färdades på stora båtar, kamouflerade till öar, från vilka eld slungades mot dem ur kopparrör.” Ett av skeppen brann upp, men man besvarade elden med egna brinnande pilar och for därefter vidare tvärs över Kaspiska havet och ett kort stycke in på vägen mot Samarkand.
Den eld som använts mot dem var märklig, för den brann även om den hamnade i vattnet. Men så var man ju också i naftalandet, landet där bergolja och lättantändliga gaser plötsligt kunde komma upp direkt ur marken. (Beskrivningen av elden som sjörövarna använde stämmer relativt väl överens med andra beskrivningar av den s. k. grekiska elden, som användes av den byzantinska krigsmakten.)
Sagan berättar också att ett stort antal kvinnor kom in i härlägret vid en segerfest efter inbördesstriderna i Georgien – lämnande en dödlig sjukdom efter sig. Mycket tyder på att de vart förgiftade, och redan morgonen därpå låg arton män döda, och all glädje över vunnet silver förbyttes i harm och vrede.
Ingvar och manskapet bröt snabbt upp för att dra sig undan farsoten, men snart var de dödas antal större än de levandes, och Ingvar hade själv fått sjukdomen och dog. Ingvar skall troligen ligga begraven någonstans i nuvarande staden Kutaisi, Georgien. (Enligt Sagan, Yngvars saga víðförla, skulle Ingvars kropp återförts till Sverige av den isländska vikingen Ketill som fått i uppdrag att ta kroppen hem och förtälja om hans död. Detta gör han och åker sedan hem till Island. Sagan hävdar att Ingvar dog 1041.
Fem år senare kommer de få som överlevde tillbaka till Sverige, med beskedet att de flesta av Ingvars manskap hade dött där borta i öster. Många var de minnesmärken som restes över de döda, och ett trettiotal stenar som mer eller mindre säkert kan knytas till Ingvarståget finns fortfarande kvar att beskåda. Enligt vissa källor så fick Ingvar en son, som sedemera kom att bli Sveakung, nämligen Blot-Sven.
För att påminna om de som dog under tåget kan man besöka platser där runstenarna står. Man kan äta en bakelse den 10 april när Ingvar har namnsdag & skänka våra förfäder en tanke.
