Det arabiska sändebudet Ibn Fadlan beskrev i början av 920-talet ett möte han hade med vad som anses ha varit nordiska vikingar vid floden Volga. Bland annat fick han bevittna en vikingahövdings begravning, men han noterade också hur de klädde sig, tvättade sig i samma vatten och hur dom delade på kvinnorna.

– Utdrag ur Stig Wikanders bok
Araber, Vikingar, Väringar.

Från nageln intill halsen är de tatuerade…
Jag såg rus, som hade kommit dit i sina affärer och slagit sig ned vid floden Atil (Volga). Jag har aldrig sett så fulländade kroppar, de var som palmträd, blonda och rödlätta. De ha varken jackor eller kaftaner, utan mannen bär en dräkt, som täcker ena sidan av kroppen men lämnar en hand fri.

Var och en har med sig en yxa, ett svärd och en kniv, och dessa redskap lämnar de aldrig ifrån sig. Deras svärd är breda, räfflade, av frankisk tillverkning. Från nageln intill halsen är de tatuerade i grönt med träd och andra bilder.

Alla deras kvinnor har över bröstet en dosa fastgjord, som är av järn, silver, koppar eller guld, efter mannens förmögenhet och inkomst. Till varje dosa hör en ring vid vilken en kniv är fästad, också vid bröstet. Ty varje man, som äger tio tusen dirhems, låter göra ett halsband till sin hustru: har han tjugo tusen, så gör han två, så att varje tiotusen betyder ett nytt halsband för hustrun: ofta har en kvinna många sådana halsband.

De är Allahs smutsigaste varelser
De är Allahs smutsigaste varelser: de tvättar sig inte efter baj eller kiss, inte heller efter samlag, och tvättar inte händerna efter maten. De är som vilsegångna åsnor.

De kommer från sitt land och förankrar skeppen vid Atils stränder. Det är en stor flod. Vid stranden bygger de stora trähus. I ett hus bor det tio eller tjugo personer, ibland något mer eller mindre, var och en har en säng att sitta på (sic!). De har med sig sköna slavinnor, avsedda för handlarna. Den ene har umgänge med sin slavinna medan kamraten tittar på. Ofta beter sig en hel mängd av dem på det sättet, i varandras närvaro. Kommer det en köpman in för att köpa en slavinna av en av dem och finner honom i samlag med henne, så fortsätter denne tills han tillfredsställt sitt behov.

Varje dag tvättar de ansikte och huvud i det smutsigaste och snuskigast tänkbara vatten. det går till så, att varje morgon kommer en slavinna med ett handfat vatten. Hon räcker det åt sin herre, och han tvättar händerna, ansiktet och håret och reder ut det med en kam i handfatet. Sedan snyter han sig och spottar i vattnet ja, det finns inget snusk som han inte gör i samma vatten. När han har gjort ifrån sig sitt, bär slavinnan handfatet vidare till nästa och han gör detsamma som kamraten. Och så bär hon det vidare från den ene till den andre tills det gjort sin rund till alla i huset. Och var och en snyter sig och spottar i handfatet och tvättar däri ansikte och hår.

Inte så sällan avlider någon av dem med bägaren i handen
Det sades mig, att de med sina hövdingar har åtskilligt för sig vid deras bortgång, och det minsta är då likbränningen. Jag fick stor lust att närvara vid detta, och det hände också en gång, att jag fick veta att en av deras stormän gått bort. De lade honom då i en grav och täckte över honom för tio dagar, tills de blivit färdiga med att skära till och sy hans kläder.

Det går till så, att en fattig sättes i en liten båt, som man tillverkat, och brännes där. Om det rör sig om en rik man, så samlar de ihop hans förmögenhet och delar den i tre delar – en tredjedel för hans familj, en tredjedel för att skära till hans liksvepning och en tredjedel till att brygga det öl, som de skall dricka då hans slavinna dödar sig och blir bränd tillsammans med sin herre.

De hänger sig åt öldrickningen och super dag och natt. Inte så sällan avlider någon av dem med bägaren i handen.

När en av deras stormän avlider, frågar man deras slavinnor och slavar: ”Vem av er skall dö med honom?” – ”Jag!” svarar en av dem, och när man sagt detta är det en plikt och ingen återvändo finnes, skulle man försöka, så tillåtes man inte. Det är mestadels slavinnor som åtar sig detta.

Så snart den man jag talat om hade dött, frågade man slavinnorna: ”Vem skall dö med honom?” En av dem svarade: ”Jag”. Då överlämnar man henne åt två slavinnor, som bevakar henne och följer henne vart hon går, ja de tvättar hennes fötter med egna händer. Under tiden tar de hand om den döde och skär till hans kläder och gör i ordning allt han behöver. Och slavinnan dricker och sjunger varje dag, glad och uppsluppen.

Sedan kom en gammal kvinna, som de kallar ”dödens ängel”
Då den dag kom, då mannen och hans slavinna skulle brännas, infann jag mig vid floden, där skeppet låg. Man hade halat upp det och stöttat det med fyra pålar av chadhank och annat slags trä. Däromkring ställde man upp stora träställningar. Sedan drog man upp skeppet på denna träställning. Man började komma och gå under uttalande av ord, som jag inte förstod, medan mannen ännu låg i graven och man inte hade tagit fram honom.

Sedan kom en man med en bänk, ställde den på skeppet och täckte den med dynor av byzantinskt siden och kuddar av samma material. Sedan kom en gammal kvinna, som de kallar ”dödens ängel” och bredde ut över bänken de täcken jag talat om. Hon hade åtagit sig att sy och ordna allting. Det var hon som dödade slavinnorna. Jag såg, att hon var rödlätt, skinande, fet och grovlemmad.

När de begivit sig till den dödes grav, tog de först bort jorden och sedan träbeläggningen och drog fram honom i den svepning, som han hade dött i. Jag såg att han hade blivit alldeles svart i det kalla klimatet. De hade givit honom i graven öl, frukter och en luta. Allt detta tog man upp. Och han luktade inte alls och hade inte förändrats, med undantag för hudfärgen.

Nu satte man på honom kalsonger, byxor, stövlar, en jacka, en kaftan av guldbrokad med knappar av guld och satte på huvudet en mössa av brokad med sobelskinn. Sedan bar de in honom i den paviljong (tält), som fanns på skeppet, satte honom på dynorna och stödde honom med kuddar och kom till honom med öl, frukter och basilikum. Sedan hämtade de bröd, kött och lök och lade framför honom.

Sedan kom de med en hund, som de högg itu
Sedan kom de med en hund, som de högg itu och kastade på skeppet. Sedan kom de med alla hans vapen, och lade dem bredvid honom. Sedan tog de två hästar, som de lät löpa tills det blivit svettiga, så högg de dem i stycken med svärd och kastade deras kött på skeppet. Sedan kom en med två kor, som de också högg i stycken och lade dem dit. Sedan kom de med en tupp och en höna, dödade dem, kastade dem i båten.

Men den slavinnan, som ville låta sig dödas, gick fram och tillbaka och steg in i det ena tältet efter det andra och tältets ägare låg med henne och sade till henne: ”Hälsa din herre, att detta har jag gjort av kärlek till honom!”

När tiden för aftonbönen var inne, på fredagen, så förde de fram slavinnan till något, som man hade uppfört, det såg ut som inramningen av en port. Hon trädde med fötterna på männens händer och steg sålunda över denna portal och reciterade några ord, sedan lät de henne stiga ned. Så höjde de upp henne en andra gång och hon betedde sig på samma sätt, och så lyfte de ner henne och lät henne stiga upp för tredje gången, och hon gjorde som de två tidigare gångerna. Sedan räckte de henne en höna och hon högg av huvudet och kastade bort det, men hönan slängde de in i skeppet.

Jag frågade tolken vad hon hade gjort och han svarade: ”Första gången de lyfte upp henne sade hon: Jag ser min far och min mor. Andra gången sade hon: Jag ser alla mina döda fränder sitta där. Och tredje gången sade hon: Nu ser jag min herre sitta i paradiset, och det är härligt och grönt, och med honom finns män och slavar och han kallar på mig – för mig till honom!” De förde henne fram till skeppet och hon tog av sig sina armband och gav dem till den kvinna som de kallar ”dödsängeln” och som skulle döda henne. Sedan tog hon av sig fotprydnaderna och gav dem till de två slavinnor, som hade betjänat henne, och som var döttrar till den kvinna de kallar ”dödsängeln”.

…ingen skulle höra ljudet av hennes skrik
Sedan kom män med sköldar och stavar och räckte henne ett stop öl, och hon sjöng medan hon tog emot och drack ur det. Så gav man henne ännu en bägare och hon tog den och fortsatte att sjunga, medan den gamla kvinnan eggade henne att dricka och att träda in i tältet där hennes herre låg.

Jag såg att hon var omtöcknad och ville gå in i tältet och stack in i sitt huvud… Den gamla kvinnan tog henne om huvudet och drog in henne i tältet och gick själv med henne.

Männen började slå med stavarna på sina sköldar, för att ingen skulle höra ljudet av hennes skrik och hon inte skulle avskräcka de andra slavinnorna att söka döden tillsammans med sina herrar. Sedan trädde sex män in i tältet och låg alla med slavinnan. De lade henne bredvid hennes herre, två tog hennes fötter och två hennes händer och den gamla, som kallades dödsängeln, slog ett rep om hennes hals och räckte de två ändarna till två män, som drog till dem. Själv kom hon fram med en bredbladig kniv och stötte den gång på gång mellan revbenen och drog ut den igen, medan de två männen ströp henne.

Sedan kom den närmaste släktingen till den döde med ett trästycke och satte eld på det. Sedan gick han baklänges, med ryggen mot skeppet och vänd mot människorna, med den brinnande facklan i sin ena hand och den andra i sin stjärthåla, helt naken, för att sätta eld på det trä, som man samlat under skeppet, sedan man där placerat en slavinna, som man dödat vid sidan av hennes herre.

Ni araber är verkligen dumma! Ni tar den människa som ni älskar och ärar mest, och stoppar ned honom i jorden
Sedan kom folk fram med ved och annat bränsle, var och en bärande ett trästycke, som man antänt i ena ändan och kastade dem till veden. Och elden förtärde bränslet och skeppet och tältet och mannen och slavinnan och allt som fanns med dem. Sedan blåste det en stark, förfärlig vind och eldslågorna blev allt starkare och elden hettade på.

Bredvid mig stod en man av rus-folket och jag hörde honom samtala med tolken jag hade med mig. Jag frågade denne vad han hade sagt till honom. Han sade: ”Han säger: Ni araber är verkligen dumma! Ni tar den människa som ni älskar och ärar mest, och stoppar ned honom i jorden och insekter och maskar äter upp honom. Vi bränner honom i eld på ett ögonblick och han far omedelbart till paradiset”.

Sedan brast han ut i ett högljutt skratt. Jag frågade varför och han svarade: ”Av kärlek till honom har hans Herre sänt en vind, som tar bort honom på ett ögonblick”. Och faktiskt, det hade inte gått en timme, förrän skeppet och bränslet och slavinnan och hennes herre hade blivit till aska och stoft.

Sedan uppförde de på stället för skeppet, som de dragit upp ur floden, ett slags rund gravkulle och satte mitt på denna en stor stång av björkträ och skrev på den mannens namn och namnet på kungen över Rus. Och så begav de sig iväg.