Världens längsta runinskrift
Rökstenen, med signum Ög 136, är en av Sveriges mest kända runstenar. Dess inskrift anses med sina 760 tecken vara världens längsta runinskrift. Stenen är belägen vid Röks kyrka i Röks socken, Ödeshögs kommun och Lysings härad i Östergötland. Rökstenen sägs ibland vara startpunkten i den svenska litteraturens historia som det äldsta bevarade litterära verket Stenen är ett block av ljusgrå finkornig granit, cirka 382 cm hög (varav 125 cm under marken), 138 cm bred samt mellan 19 och 43 cm tjock. Stenblocket har förmodligen hämtats i närheten.
Innehållsförteckning
Histora
Rökstenen restes sannolikt under första halvan av 800-talet. För detta talar det ålderdomliga språket som utgör en tidig form av fornnordiska, vilken skiljer sig från språket på 1000-talets runstenar. Också påståendet att Tjodrik (allmänt förmodat vara Theoderik den store) dött för nio mansåldrar sedan placerar runstenen i början av 800-talet. Runristaren har använt en futhark bestående av endast 16 tecken, vilket förmodligen gjort texten svår att förstå även för samtida läsare.
Man vet inte var stenen ursprungligen var placerad, men troligen stod den nära sin nuvarande plats. I början av 1600-talet upptäckte riksantikvarien Johannes Bureus att stenen var inmurad med framsidan utåt i stenmuren till en bod för förvaring av tionde som byggts intill Röks kyrka från 1100-talet. Bureus ritade av och publicerade en teckning av stenen i sin Monumenta Sveo-Gothica hactenus exsculpta, utgiven 1624. Under 1670-talet var fornforskaren och sekreteraren i Antikvitetsverket Johan Hadorph på platsen och återgav stenen på ett träsnitt. Detta träsnitt publicerades 1750 i Johan Göranssons runologiska verk Bautil. I Carl Fredric Broocmans beskrivning över Östergötland från 1760-talet står det: “Af gamla Minnes-märken är uti Kyrkobods-muren en Runsten insatt, som är aldeles obegripelig och oläslig.”
När den gamla kyrkan och tiondeboden revs år 1843 upptäcktes att stenen hade runor på alla sidor. Prosten Hedmark ritade av de tidigare okända sidorna och lät därefter mura in stenen i vapenhuset i den nya kyrkan. På uppmaning av Vitterhetsakademien togs stenen 1862 åter ut ur väggen och restes vid den västra kyrkogårdsmuren. 1933 flyttades den till sin nuvarande plats utanför kyrkogården och försågs med ett skyddande tak. Det är troligt att stenen tidigare hade en rakare position än den nuvarande. Placeras de vertikala ristningarna lodrätt så kommer de nedre raderna att hamna horisontellt.
På baksidans högra kant finns en skada som troligen uppkommit i samband med att stenen togs ur kyrkoboden 1843. Även på vänstra smalsidan finns det en skada som av vittringen att döma uppkom långt innan kyrkan byggdes.
Stenens namn
Namnet “Rökstenen” är något av en tautologi. Stenen heter så eftersom den hittades i orten Rök, men orten har möjligen fått sitt namn efter stenen. Det är möjligt att stenen på 800-talet restes i vad som var bygdens medelpunkt och att kyrkan 300 år senare byggdes på samma plats. Det fornnordiska ordet raukr som blev till røk på fornsvenska betyder ungefär “stapel” eller “toppigt föremål”, jämför gutniskans rauk med samma ursprung. En alternativ förklaring är att namnet Rök har koppling till vatten, dimma.
Texten
Alla stenens sidor, även den del som vetter uppåt, är nästan helt täckta med runor, totalt cirka 760 tecken. Runorna är i regel av kortkvisttypen. Ristningen är jämnt och fint huggen och är uppenbarligen utförd av en yrkesman. Arbetet verkar vara noggrant planerat för att ristningen helt ska utnyttja det utrymme som stenen erbjuder. Under arbetets gång har säkert stenblocket legat på marken och texten har varit ritad eller målad på stenen innan själva ristandet. Språket och stavningen ger intryck av en ristare som har stor vana av att använda skriftspråk. Delar av texten har dessvärre gått förlorade.
Skiljetecken förekommer endast efter större avdelningar av inskriften, ej mellan ord. Samma runa ristas aldrig två gånger i följd, inte ens då den skulle stå både i slutet av ett ord och början av nästa ord, dock med undantag av rad 19.
Rökstenen berättar en säregen och dunkel historia om flera kungar och återger troligen delar av en nordisk mytologi som sedan dess gått förlorad. Sannolikt är skriften avsiktligt dunkel, kanske för att briljera eller visa hur insatt i myter och berättelser ristaren varit. I texten används poetiska ord och vändningar, valrauf (“krigsbyte”), meðr Hraiðgutum (“hos reidgoterna”), hestr Gunnar (“Gunns häst” eller Sigyns häst) och an urði fjaru (“blev utan liv”).
Det finns en rad tolkningar av texten och orsaken till skillnader är flera. Större delen av texten är ristad med den yngre runraden som endast hade 16 tecken, däribland två tecken för “a” (vanligt “a” och nasalt “a”) och två för “r” (vanligt “r” och palatalt “r”). Samma tecken måste därför användas för flera ljud, “t” kan stå både för “t” och “d”, “b” kan betyda både “b” och “p”. Orden i varje mening skiljs inte åt genom mellanrum utan skrivs istället ihop och därför kan man inte avgöra ifall det uttryck som återkommer flera gånger i texten, “sakumukmini”, ska förstås som sagum ungmenni þat (“jag säger för de unga”) eller sagum mogminni þat (“jag säger det folkminnet”).
Teoderik-strofen (rad 9-11)
Raderna 9-11 brukar kallas för Teoderik-strofen. Avsnittet är skriven på versmåttet fornyrdislag.
- Teoderik-strofen består av tre rader av kortkvistrunor.
- Teoderik-strofen på fornnordiska: raiþ þiaurikR hin þurmuþi stiliR ● flutna strontu raiþmaraR sitiR nu karuR o ● kuta sinum skialti ub fatlaþR skati marika
24-typiga futharken (rad 21-22)
- Två av raderna på Rökstenen har runor som skiljer sig ifrån de andra runorna genom att tillhöra den 24-typiga futharken. Anledningen till att ristaren här använt 24-typiga futharken kan ha varit för att förvirra läsaren.
Förskjutningschiffer A (rad 23)
- Rad 23 tros vara ett förskjutningschiffer. Där står airfbfrbnhnfinbantfąnhnu vilket inte betyder något. Om man ersätter varje tecken av det närmast följande blir det istället sakumukminiuaimsiburiniþ.
Förskjutningschiffer B (rad 24b)
- Efter ordskillnadstecknet på rad 24 återfinns också ett vad man tror andra förskjutningschiffer, där rhffl rhis blir knuã knat (“Han kunde krossa”).
Isrunachiffer (rad 25)
- I slutet av rad 25 finns ett chiffer som kan utläsas 2+2, 2+3, 1+1, vilket blir nit.
Kvistrunechiffer (rad 26a)
- Kvistrunornas olika antal kvistar tolkas av forskarna som orden [s]agum ukmini.
Korschiffer (rad 27-28)
- På Rökstenens ena sida, kallad baksidan, finns tre kors, och på toppytan finns ytterligare tre kors. Korsen är snedställda. Korsen och dess små kvistar tolkas som en sorts lönnskrift.
Nedan följer den tolkning av texten som finns angiven på Riksantikvarieämbetets informationsskylt bredvid Rökstenen.
Rad | ||
1 | Till minne av Vämod står dessa runor | aft uamuþ stonta runaR þaR |
2 | Men Varin skrev dem, fadern, till minne av den döde sonen | n uarin faþi faþiR aft faikion sunu |
3 | Jag säger de unga det, vilka de två stridsbytena var | sakum ukmini þat huariaR ualraubaR uaRin tuaR |
4 | som tolv gånger blev tagna som krigsbyte | þaR suaþ tualf sinum uaRin numnaR t ualraubu |
5 | båda på en gång från man efter man. Det säger jag som det and- | baþaR somon o umisum monum þat sakum ona |
6 | -ra vem som för nio släktled sedan miste livet | rt huaR fur niu altum on urþi fiaru |
7 | hos reidgoterna och han dog | miR hraiþkutum auk tu |
8 | hos dem till följd av sin skuld | miR on ub sakaR |
9 | Då rådde Tjodrik den dristige, sjökrigarnas | raiþ þiaurikR hin þurmuþi stiliR |
10 | hövding över Reidhavets kust. Nu sitter han rustad på | flutna strontu hraiþmaraR sitiR nu karuR o |
11 | sin gotiska häst, med sköld över axeln, den främste av Märingar | kuta sinum skialti ub fatlaþR skati marika |
12 | Det säger jag som det tolfte var Gunns häst | þat sakum tualfta huar histR si ku |
13 | ser föda på slagfältet, där tjugo konungar | naR itu uituoki on kunukaR tuaiR tikiR sua |
14 | ligger. Det säger jag såsom det trettonde, vilka | þ o likia þat sakum þritaunta huariR t |
15 | tjugo konungar satt på Själland under fyra | uaiR tikiR kunukaR satin t siulunti fia |
16 | vintrar, med fyra namn, födda | kura uintur at fiakurum nabnum burn |
17 | åt fyra bröder. Fem med namnet Valke, Rådulfs sö- | iR fiakurum bruþrum ualkaR fim raþulfs su |
18 | ner, fem Reidulf, Rugulfs söner, fem Haisl, Hord- | niR hraiþulfaR fim rukulfs suniR hoislaR fim haruþ |
19 | -s söner, fem Gunnmund, Björns söner. | s suniR kunmuntaR fim birnaR suniR |
20 | Nu för de unga säger fullständigt envar (?)… eftersporde (?). | nuk m— (m)– alu –(k)(i) ainhuaR -þ… …þ … ftiR fra |
21 | Jag säger de unga det, vem av Ingvalds- | sagwm mogmeni (þ)ad hOaR igOld |
22 | -ättlingarna som blev gäldad genom en hustrus offer | iga OaRi gOldin d gOonaR hOsli |
23 | Jag säger de unga, åt vilken kämpe en ättling | sakum ukmini uaim si burin ni |
24 | är född. Vilen är det. Han kunde krossa | þR troki uilin is þat knuo knat |
25 | en jätte. Vilen är det. Nit. | i iatun uilin is þat |
26 | Jag säger de unga: Tor | sakum ukmini þur |
27 | Sibbe viets väktare | sibi uia uari |
28 | avlade nittioårig (en son) | ul niruþR |
Tolkningar
Författaren Viktor Rydberg publicerade 1893 sin undersökning Om hjältesagan å Rökstenen där han menar att de personer och händelser som nämns på stenen alla förekommer i sagan om Ragnar Lodbrok.
Erik Brate, runforskare, publicerade ett flertal skrifter om Östergötlands runinskrifter. 1918 publicerades hans skrift om Rökstenen där han bland annat tolkar lönnrunorna på rad 27 och 28 genom att läsa dem från höger till vänster som “biari auiuis runimoᚦR”, att Bjare från Visingsö har ristat runorna.
Otto von Friesen, runforskare och professor i svenska språket publicerade 1920 en monografi om Rökstenen där han ord för ord gick igenom texten och presenterade en tolkning. Raderna 1 och 2 är en minnesinskrift medan resten av texten består av 16 delar eller flockar. von Friesen menade att stenen var rest av Varin för att uppmana andra att ta hämnd på hans son Vämod som stupat i strid mot de tjugo kungarna. von Friesen tolkade inte þiaurikR som Theoderik den store utan som namnet på en hövding över ett folkslag, hreidgoterna, på Östersjöns södra kust mellan floderna Weichsel och Njemen som någon gång gjorde ett anfall mot en bygd, sannolikt Östergötland. Reidgotaland är Östpreussen, där goterna fanns kvar fram till 600-talet. Uttrycket “för nio släktled sedan” ska inte tolkas bokstavligt utan betyder att något hände för mycket länge sedan. von Friesen har också delat upp texten i 16 delar eller flockar och även 16 var ett magiskt tal.
Professorn i slaviska språk i Lund, Sigurd Agrell, har inom runologin blivit (ö)känd för sin uthark-teori där han flyttar f-runan sist i runraden, och genom gematriska beräkningar kommer fram till nya esoteriska meningar i runinskrifterna, speciellt de urgermanska. I sin studie Rökstenens chiffergåtor och andra runologiska problem från 1930 bygger han vidare på von Friesens tolkning. Stenen är enligt Agrell rest i två syften: “dels ett magiskt, dels ett panegyriskt-genealogiskt. Fadern har velat hedra den döde sonens minne inför samtid och eftervärld. Han har därför låtit inrista en hel rad antydningar om dennes börd, fullt begripliga för alla med dåtidens muntliga sagotradition förtrogna män”. Ristningen mynnar i Agrells version ut i ett vädjan till Oden: “Sannolikt har den dödes fader tidigare anropat Oden om hämnd. Därför har han blott nödigt att på minnesstenen göra en antydan: liksom Balder, din son, blev hämnad, må även min bliva det.”
Språkhistorikern Elias Wessén gav 1958 ut sin Runstenen vid Röks kyrka och den text som Riksantikvarieämbetet skyltar med vid Rökstenen i dag följer i stort sett Wesséns tolkning av texten.
Historikerna Olle Häger och Hans Villius kritiserar von Friesens tolkning på flera punkter. Uppdelningen i 16 flockar är godtycklig, exempelvis består den sjunde flocken av ett enda ord, trąki. För att få ihop rader med 24 runor har von Friesen räknat raderna på ett mycket speciellt sätt. Att Varin skulle ha ristat stenen för att uppmana andra att hämnas dennes döde son är endast spekulation. De menar att texten ska läsas med början på framsidan, fortsätter med höger sida, baksidan, västersida och slutligen ovansidan. Läsaren läser texten genom att vandra motsols kring stenen och avslutar med de tre lönnrunorna.
