Slaget vid Svolder

Sjöslaget vid Svolder beskrivs som en hednisk motreaktion till kristnandet av Norden. Slaget ägde rum år 999 eller 1000 vid ön Svolder (Svolders plats är idag okänt) i västra Östersjön. Det hela omnämns i Snorre Sturlassons Heimskringla, Adam av Bremen har även skrivit om händelsen. Slaget stod mellan den norske kungen Olav Tryggvason och hans allierade fiender, Erik Håkonsson, Olof Skötkonung & Sven Tveskägg.

Under 800-talet, bland annat under ledning av Harald Hårfager, började Norge mer att bli ett enat land istället för en region bestående av kungadömen som stred mot varandra. De så kallade ladejarlarna i norr och Vingulmarks stormän i öster kämpade dock fortfarande mot Hårfagerätten och andra som gjorde anspråk på tronen i Norge.

Under 970-talet var den hedniske ladejarlen Håkon Sigurdsson (Håkon Jarl) Norges mäktigaste man. Han var en lydkonung åt Harald Blåtand i Danmark. Harald hade konverterat till kristendomen och ville kristna Norge, men Håkon Jarl förblev hedning. De båda blev senare ovänner och Håkon blev år 995 avsatt, den kristne Olav Tryggvason tog istället hans plats. Olav vägrade att vara en lydkonung och började att styra (och kristna) Norge på egen hand. Danmark tappade således makten över Norge. Vid den här tiden var Haralds son Sven Tveskägg kung över Danmark och Olav var gift med Svens syster. Olav kristnade Norge, formellt, på några få år – detta skedde dock genom avrättningar, tortyr och hot. Han hade nu många fiender i Norden, bland annat Sven Tveskägg och ladejarlen Erik Håkonsson – Håkon Jarls son.

Enligt Snorre stod orsaken till slaget att finna i att kung Olav seglat genom Öresund ner till Vendland för att kräva in de egendomar som hans hustru Tyra – syster till Sven Tveskägg – fått i sitt tidigare gifte med venderkungen Burislav. Sven Tveskäggs maka Sigrid Storråda skall då ha sökt hetsa sina make mot Olav, som förolämpat henne grovt under sina försök att vinna hennes hand. Sven gav efter, och bad Olof Skötkonung och Erik jarl om bistånd. När Olav sedan beredde sig på att segla hem lade sig de förbundna i bakhåll vid Svolder.

På den ena sidan stod nu en allians av Sven Tveskägg (Danmark), jarlen Erik Håkonsson (Norge) och Olof Skötkonung (Sverige) med fler än sjuttio skepp. På den andra sidan stod Olav Tryggvason med sina ynka elva skepp. Det finns olika teorier om varför han endast hade elva skepp. Den ena är att han seglade i förväg med sina elva skepp, till kung Burislav för att hämta hemgiften, och att de andra skeppen skulle komma senare – men de kom aldrig. En annan teori är att hela hans stora flotta seglade tillsammans, men Olav lät en stor del av den segla hem då männen var otåliga. Olav hade hört att Sven och hans allierade planerade ett bakhåll, men Olavs vän Sigvald Jarl (som hade varit i samröre med Sven), förrådde honom. Sigvald seglade till honom och sa att det inte fanns något bakhåll. Olav seglade då ut i godan ro och hamnade rätt i ett bakhåll.

Flottornas sammansättning angivna av olika källor

Källa	Olav Tryggvason	Olof Skötkonung	Erik	Sven	Allierade totalt
Odd Snorresson	11	60	19	60	139
Ágrip	11	30	22	30	82
Historia Norwegie	11	30	11	30	71
Theodoricus monachus	11	–	–	–	70
Rekstefja	11	15	5	60	80

Genomförandet av slaget följer ett mönster som återkommer i många medeltida sjökrig där ett flotta måste slåss defensivt. Olav surrade fast sina skepp sida vid sida med sitt eget Ormen Långe i mitten av linjen där hennes bågar sköt bortom de andras. Fördelen med detta arrangemang var att det lämnade alla händerna fria för att slåss, att barriären kunde formeras med årorna och rårna och att det begränsade fiendens möjlighet att få fördel av sin större styrka. Ormen Långe var det längsta skeppet och också det största, vilket också var en fördel för försvararna, som kunde överösa med pilar, spjut och andra missiler medan fienden var tvungen att skjuta uppåt. Olav formerade därigenom sina elva skepp till ett flytande fort.

Källorna ger all förtjänst till norrmännen och prisar Erik Håkonssons intelligens och allt det mod som visades av Olav Tryggvasons motståndare. Danskarna och Svenskarna rusade i Olavs frontlinje, slogs tillbaka och led de tyngsta skeppsförlusterna. Erik jarl attackerade flanken och tvingade sitt skepp Järnbaggen upp mot det sista skeppet i Olavs linje, som han omintetgjorde genom en häftig attack och sedan fortsatte mot nästa skepp. På detta sätt omintetgjordes Olavs skepp ett efter ett, tills endast Ormen Långe var kvar. Erik Jarl skall ha varit den som först bordade detta.

Det är oklart hur mänga som stupade i striden, men förlusten ska ha varit stor på båda sidorna. På sin sida hade Olav det legendaska skeppet Ormen Långe, vilket var det största och dyraste skeppet av sin tid. Han hade även den norske stormannen och skicklige bågskytten Einar Tambarskjelve på sin sida. Einars båge brast i striden och Olav ska då ha frågat honom vad det var som brast, varpå Einar svarade: ”Norge ur dina händer, konung”. Olav svarade då: ”Så stark var dock ej klangen. Gud månde råda för mitt rike, men icke din båge, se där tag min båge och skjut med den”. Bågen han fick av Olav var dålig då Einar spände pilen förbi bågen, han kastade tillbaka den och sa: ”för vek, för vek är kungens båge!”. Olav Tryggvason besegrades och dog i striderna, eventuellt via drunkning. Alliansen gjorde alla hans skepp till sina.

Efter Slaget vid Svolder delade de segrande ledarna upp Norge. Heimskringla ger den mest detaljerade berättelsen om delningen och beskriver den som trefaldig. Olof Skötkonung erhöll fyra distrikt i Trondheim liksom Møre, Romsdal och Ranrike. Han gav dessa till jarl Sven, hans svärson, att verka som vasall. Sven Tveskägg kom i besittning av Vikendistriktet där danska influenser hade varit starka under lång tid. Resten av Norge regerades av Erik Håkonsson såsom Svens vasall.

Jarlarna Erik och Sven visade sig vara starka och kompetenta regenter och deras regeringstid var framgångsrik. De flesta källorna säger att de införde kristendomen men tillät religionsfrihet, vilket medförde ett bakslag för kristnandet och delvis gjorde Olav Tryggvasons missionsarbete ogjort.

Runstenar

Vg 40 är en vikingatida runsten av granit i Råda kyrka, Råda socken och Lidköpings kommun. Runsten i gnejs enligt Västergötlands runinskrifter är materialet mörk granit, 2 m lång, 1 m bred (hög i nuläget) vid basen och 0,6 m i toppen, 0,35 m tjock. Runhöjd 8-13 cm. Inmurad liggande i kyrkväggen. Basen nu mot S. Runsidan är slät och vetter mot V. Uppmålad 1979

Translitterering av runraden: + þurkil ÷ sati + stin + þasi + itiʀ + kuna + sun · sin + iʀ · uarþ + tuþr + i uristu + iʀ · bþiþus + kunukaʀ ×
Normalisering till runsvenska: Þorkell satti stæin þannsi æftiʀ Gunna, sun sinn. Eʀ varð dauðr i orrustu, eʀ barðus kunungaʀ.
Översättning till nusvenska: Torkel satte denna sten efter sin son Gunne. Han stupade i striden, då konungarna kämpade.

Vilket slag som omtalas är ovisst men enligt Västergötlands runinskrifter kan det röra sig om slaget vid Svolder kring år 1000 eller slaget vid Helgå 1025.

DR 66 från Århus högtidlighåller en man som “mötte döden när kungar krigade”. Händelsen kan referera till slaget vid Svolder.