Styrbjörn var son till Olof Björnsson av Ynglingaätten, som regerade ca 970 – 975 – hans far i sin tur var den kung Björn, som nämns i Rimberts krönika om Ansgars liv, och kung Björn blev mycket långlivad på tronen. Men Olof fick dela sitt rike med Erik, den blivande Segersäll, och dog enligt Flatöboken av ett ormbett, vilket kan vara att han blev förgiftad eller bragt om livet av sin bror, som ville ha hela makten för sig själv.

Styrbjörn – som vid den här tiden bara kallades ”Björn” rätt och slätt, växte upp på sin farbrors kungsgård som en frilloson, men ville av förklarliga skäl inte nöja sig med att vara en son i mängden. Han ansåg sig ha lika full rätt som sin far till riket, och vid tolv års ålder satt han ofta på sin faders gravhög, vilket var ett tecken till att han ville taga arv efter honom – att sitta ovanpå någons grav hade juridisk betydelse i dåtidens samhälle – så gjorde man vanligen inte ostraffat…

Enligt Flatö-boken skulle Styrbjörn som ung ha lekt med en hovman vid namn Åke vid Kung Eriks hov, och kastat en kappa över honom. Då råkade Åke drämma till Björn över näsan med ett dryckeshorn, men härav vredgades Styrjörn så mycket att han slog ihjäl Åke – och den Mansbot eller böter som fick erläggas, lämnade den blivande Styrbjörn direkt till Erik som kung, och inte Åkes släktingar, varav man tydligt kunde se att han skulle bli en självrådig man så småningom, och tillika inte god att tas med.

Styrbjörn uppträdde nästa år på det stora Distinget vid Uppsala, blott tretton år gammal, i följe med Ulf Jarl, som antagligen var Eriks styresman över Västergötland och de viktiga Göta-landskapen, där Styrbjörn senare skulle ha sitt starkaste stöd. Han blev utmanövrerad vid tinget, och Upplandsbönderna förklarade honom som ovärdig att ta del i rikets styrelse fram till 16 års ålder. Då ingicks en politisk förlikning med Kung Erik, som skall ha begärt ut ledungen, och tagit till sina resurser ur Uppsala Öd – de kungsgårdar som var till för Försvaret av Riket, och som tillhörde kungen i Uppsala personligen. Styrbjörn – som han nu kallades – skall ha fått en flotta på inte mindre än 60 härskepp eller drakar med full besättning, och eftersom ett drakskepp hade minst 32 roddarbänkar, eller med andra ord minst 64 mans besättning, var nu Styrbjörn ensam chef för en militär styrka om 3840 man – vilket inte var fy skam, eftersom hela Ledungsflottan den gången lär ha uppgått till omkring 6000 väl rustade krigare.

Styrbjörn styrde först till Finland och Finska Viken, och säkrade den för sina och Sveakungens behov. Så kom han till Holmgård i Gårdarike eller Svitjod hin Mikla, alltså ”det stora Sverige” som Ryssland kallades i de isländska sagorna vid den här tiden. Vid 18 års ålder lär han ha hyllats som kung i Holmgård också, och blivit erkänd av furstehuset i Kiev, de mäktigaste av alla Ruser.

Allt detta skall ha hänt när Styrbjörn var 18 eller 19, och kanske sa han också som en gång Magnus Barfot av Norge och Skottland: ”Jag har kommit till er som en Härkonung och icke som en Stolkonung. Konungar är icke satta till världen för att leva länge här på Jorden, utan för att föra krig och skaffa sig evig ryktbarhet – så önskar också jag leva !”

Nu – säger Flatöboken, Hervarar Saga och Eyrbyggjar Saga samstämmigt med Saxo – detta är belagt ur av varandra fyra oberoende källor, således – kom han som 20-åring till Jomsborg, som vid denna tid styrdes av Palnatoke, Jarl av Skåneland och Harald Blåtands närmaste man. Skaldepoesin säger att han tog Jomsborg i öppen strid, men hur det nu än kan ha varit med den saken blev han och Toke snabbt allierade och de bästa vänner. Med på resan – och det hade hon varit hela tiden – var också Styrbjörns syster Gyrid. Om hon var yngre eller äldre än honom är inte känt, men Jarl Toke föreslog att hon skulle gifta sig med Harald Blåtand av Danmark, som nu var en gammal man, men ännu svår på kvinnor. Och detta hände år 984, enligt vår tideräkning, medan Styrbjörn gifte sig med Tyra Haraldsdotter, hon som tidigare varit gift med Olaf Tryggvason, och nu bör ha varit omkring 24.

Styrbjörns lycka var nu gjord. Han styrde över Finland, Skåneland, Gårdarike eller Ryssland, de Baltiska Länderna och Polen, medan han tillika var allierad med Danmark, den tidens ledande Östersjömakt. Om han bara hade lyckats behålla detta välde, hade hela Nordens och Nordeuropas historia sett åtskilligt annorlunda ut, men nu ville Styrbjörn göra upp räkningen med Farbror Erik i Sveariket, den enda makt som fortfarande stod honom emot. Enligt Saxo hade Styrbjörn nu 200 drakskepp i följe, vilket bör ha betytt en flotta på minst 12 800 man.

Detta ska ha varit den största ansamling krigare som samtiden hade skådat, men enligt Saxo skulle också Harald Blåtand och Danskarna haft för avsikt att anfalla över Halmstad och upp längs Nissastigen, precis som på Saxos eget 1200-tal – för så gjorde danskarna före slagen vid Kungslena och Gestrilen på 1200-talets början, vilket alla historieintresserade förhoppningsvis kommer ihåg.

Enligt de nyupptäckta Polska källorna – som i sina äldsta delar skall ha skrivits ned av en viss Avicio på 990-talet – alltså ungefär tio-femton år efter Styrbjörns död och därmed i stort sett samtida – de kan mycket väl vara grundade på förstahandsuppgifter av ögonvittnen, eller män som själva var med – skulle Styrbjörn själv ha haft 24 långskepp eller cirka 1536 man. Därtill kom 17 skepp under Sibbe den Gode från Själland – eller ytterligare 1088 man – som Toke Jarl av Jomsborg och Skåneland förmedlade, och så kom Skåningarna med 13 skepp, och Jomsvikingarna med lika många. Det gör ytterligare 832 plus 832 av det bästa och mest välövade manskap, som överhuvudtaget stod att få. Om detta är sant, skulle alltså Styrbjörns sista styrka ha omfattat minst 4288 man – vilket är en mycket rimligare siffra, än Saxos uppgifter.

Svenska historiker säger nu, att Styrbjörn skulle ha haft 5000 man under sitt befäl, när slaget vid Fyrisvall stod, på försommaren 985. Kung Erik, däremot, skulle ha haft ”tusentals” av sina hirdmän och Ledungen på plats, och om en ny ledung hunnit utbildas efter Styrbjörns avfärd cirka fem år tidigare – vilket vore det sannolika – vore de minst lika många till antalet som Styrbjörns män.

Vid Fyrisvallarna fann Styrbjörn sitt mål, farbrodern Erik och hans män vilka snart hade grupperat sig i fylkingar (kilformiga uppställningar för strid), och här inleddes nu ett av nordens stora slag, ett slag som skulle komma att bli blodigt.

Under de två första dagarna lär striderna ha varit tämligen jämna. På kvällen efter den andra dagen då båda sidor dragit sig tillbaka för att se om sina sår vandrade därför svenske kung Erik Segersäll till  Odens tempel (Uppsala Tempel) och blotade, och han lovade Valfader att om han finge segra i slaget skulle han tillhöra Oden om tio år. Kampen på Fyrisvallarna stod 985 och Erik dog år 995. Styrbjörn Starke, Skåningar och Jomsvikingar å sin sida anropade Tor. Erik Segersäll skulle ha kastat sitt härspjut över Styrbjörns skaror, och vrålat ”Oden äger er alla!” medan Styrbjörn hade genomfört den åtgärden, att bränna sina skepp nere vid föret, och alltså klart och tydligt visade sina män; att ingen väg ledde tillbaka, utan det gällde seger eller död.

Efter att den tredje dagens strider inletts visade sig svearna vara överlägsna, och många var de danska krigare som vände och flydde det svenska vikingastålet, något som finns omnämnt i Sköldungasagan. Men Styrbjörn Starke, hans hirdman Ärre och andra edsvurna män stannade för att slåss till slutet.

Enligt den polska krönikan, skulle det ha avtalats så att Toke Jarl skulle varit den ledande i det rike som skulle bildas, medan Styrbjörn bara skulle varit dansk Jarl över Svea Rike. Så blev det nu inte,

På Sjörup-stenen vid Ystad, mitt emot Jomsborg på den Polska kusten, står där ristat i sten, för evärdeliga tider: Saxi satti sten þæssi æftiʀ Æsbiorn, sin felaga, To[f]a/To[k]a sun. Saʀ flo ægi at Upsalum, æn wa mæþ han wapn hafþi

Saxe satte denna sten efter Åsbjörn, sin felagi (felagi eller fellow på engelska är en man som äger rörlig egendom som skepp tillsammans med en annan) Tokes son. Han flydde ej vid Uppsala, utan kämpade, så länge han hade vapen. 

I de norska källorna – alltså Flatöboken från 1400-talet – står det skrivet att alla Jomsvikingar blev kvar på platsen, men att Skåningarna skulle ha flytt. Det stämmer inte med de fyra skånska stenarna, som alla upprepar samma budskap, likt den grekiska dikten om Thermopyle: ”Säg till de hemmavarande, att här ligger vi fallna, lydiga lagarnas bud”. 

Tre runstenar sitter inmurade i Torna Hällestads kyrka. De kristna försökte utplåna dem, och minnet av slaget – men ännu lyder texten på en av dem:

• Runsvenska: Æskel satti sten þænsi æftiʀ Toka Gorms sun, seʀ hullan drottin. Saʀ flo ægi at Upsalum. sattu drængiaʀ æftiʀ sin broþur sten a biargi støþan runum. Þeʀ Gorms Toka gingu næstiʀ
• Översättning: ”Eskil satte denna sten efter Toke, Gorms son, sin hulde Drott. Han flydde icke vid Uppsala. Satte drängar efter sin broder sten på berget, stödd med runor. De gick närmast honom, Gorms son Toke !”

Här omnämns åter Toke, som son till Gorm Gamle av Danmark, Harald Blåtands far, har man sagt. Och även stenar från Öland och Östergötland har satts i samband med Slaget på Fyrisvall och Styrbjörn Starkes dröm om ett stort Sverige, ett Sverige som skulle vara ledande på Östersjöns alla kuster.

Man har sagt att det var under Stormaktstiden, som Sverige var som störst. Men det stämmer inte, därför att Styrbjörn Starkes välde omfattade även Litauen, Lettland, Polen och det danska Riket – tänk om den statsbildningen kunnat stå sig till våra dagar.

Källor:
https://hedniskatankar.com/ – En Hedning Ser På Världen. Kolla in hans kalendrar.
http://wadbring.com/historia/ – Bengans Historiasidor.