Vikingarnas skepp

Att med båt ta sig ut från Norden över havet till främmande länder var något man gjort under årtusenden innan den tid vi kallar för vikingatiden kom att göra sitt intåg. Bland annat har man funnit kammar gjorda av renhorn på Shetlandsöarna som DNA-analyserats till 500-talet, ganska säkert ditkomna från Norge.

Nordiskt klingande ortnamn och gatunamn är faktisk mer vanliga på Shetlandsöarna än inhemska, piktiska namn. Några exempel är ön Rousay som betyder Rolfs ö och dit man kan åka färja från Tingwall. Man tror sig därför veta att man tog sig ut på öppet hav redan för 1500 år sedan, och att vikingarna redan hade skepp av absolut yppersta klass då deras tid i historien bröt in.

Namnet skepp är ett fornnordiskt ord, och även det franska ordet ekipera skall ursprungligen komma från vikingarna, betydande att man utrustade skeppen.

När man tittar på de vikingatida skeppen verkar det otroligt att de kunde resa så som de gjorde. Vikingarna var både goda sjömän och hantverkare. Det vanliga vikingaskeppet var det så kallade långskeppet. Det hade både mast och åror. Masten på ett skepp kunde monteras ner då man skulle smyga sig osedda in mot kusten, men denna finess användes också då man skulle slå nattläger. Då hade man något som kan liknas vid en tältduk vilken lades över masten och ut mot relingarna. På så vis fick man åtminstone skydd mot regn och dagg.

  • Långskepp eller Drakskepp. Om det hade djurhuvud i fören kallades det drakskepp.
  • Handelsskepp. Dessa fartyg var mindre än långskeppen, men användes ändå till långa resor på stormiga hav.
  • Långeka. Användes till kortare färder till havs.

Vid skeppsbygge använde man långa, tunna brädor av ask eller ek. De kallades bord och lades överlappande på varandra. Springorna mellan borden tätades med tjärblandad ull.

Ett av de längsta vikingaskeppen man funnit rester av, var 55 meter långt, och kunde troligen ta ombord en last på över 30 ton. Ett nytillverkat Skepp, tillverkat på samma sätt som vikingarna gjorde, beräkningar visar att det bör kunna segla fram i 20 knop.

En kung eller storman tros även haft en flöjel i stäven eller i masten, oftast tillverkad av metall och dekorerad med drakslingor. Från flöjeln hängde metallbleck som glänste i solen. De skräckinjagande drakhuvudena var troligen nedtagbara då det i isländska sagor berättas att dessa skulle tas ner de gånger man närmade sig med fredliga avsikter.

Vikingarna navigerade efter solen och stjärnorna. De lärde sig också känna igen vindar, hur havet betedde sig på olika platser och olika sorters sjöfåglar. Det fanns solkompasser eller solskivor där man kunde placera sin egen kurs jämfört med solens läge. Då kunde man se var norr låg hela dagen även när solen rörde sig över himlen. En bit av en sådan solkompass har hittats på Grönland. Läs mer om Vikingarnas farleder.

Vikingatida skepp och båttyper

Drakskepp, modell Osebergaskeppet S967 finns på Sjöhistoriska museum. Orginalet finns i Vikingskipsmuseet, Bygdøy i Oslo.

Osebergaskeppet , är deterat till år 820, 21,5 m långt och 5,1 m brett och är mycket välbevarat. Det låg riktat i nord-sydlig riktning med fören mot söder. Då det trots sin storlek endast är 1,6 meter högt midskepps har det inte varit ett skepp som lämpat sig för större havsfärder. Den enormt rika utsmyckningen vad gäller träsniderier tyder också på att skeppet haft en alldeles speciell funktion. Stävarna är till exempel spiraldrivna och har snidade ornament vilka troligtvis framhävts av bemålning. Den mycket praktfulla djurornamentiken har indelats i två stilar. Den ena kallas äldre Osebergsstil, den andra följaktligen yngre Osebergsstil.

Det ytterligt eleganta skrovet och stävarnas mycket praktfulla sniderier påvisar dock att detta skepp måste ha varit något som ägts av någon med en betydande samhällsställning. Skeppet som sådan är utfört i ek, medan masten, bottenplankan, årorna (15 par har hittats) och vissa andra detaljer är tillverkade av furu. Skrovet är klinkbyggt, varvid borden är fästa vid spanten med valbarder, samt med varandra genom järnnitar.

Drakskepp, modell Gokstadskeppet S968 finns på Sjöhistoriska museum. Orginalet finns i Vikingskipsmuseet, Bygdøy i Oslo.

Gokstadskeppet är daterat till 890, och är 23,8 meter långt, 5 meter brett midskepps men hade ett djupgående av endast 1,18 meter. Dess mast är belägen förhållandevis nära aktern och vid vindstilla väder har skeppet frambragts av sexton årpar. Bägge relingarna har bedömts varit besatta av 32 sköldar, varvid man således kan räkna med att besättningen har bestått av minst 64 man. Skeppets stävar är höga och spetsiga, och kölplankan är, i sammanhanget, av mycket stor dimension. Då skeppet påträffades kunde man ännu se att sköldarna varit målade, varannan svart och varannan gul. I aktern satt en stor “åra” som användes som roder, företrädesvis på högra sidan av skeppet – varifrån ordet styrbord kommer.

Handelsskepp, även kallat Knarr. Modell av Äskekärrskeppet S6359, finns på Sjöhistoriska museum. Orginalet finns på Göteborgs stadsmuseum.

Äskekärrskeppet som är daterat till början av 800-talet är byggt på klink av både ek och fur, med plattformar i för och akter för manskapet. Ett stort öppet utrymme fanns midskepps för last på kanske upp till 15 ton. Eftersom stävarna är borta, bordläggningen inte är komplett och riggen saknas, blir fartygets storlek kvalificerade gissningar. Cirka 16 meters längd, 4 meters bredd och segelarea på cirka 90 kvadratmeter brukar anges. Humbla mätte vid utgrävningen upp den oskarvade kölen till 12,7 meter och svagt bågformad midskepps i likhet med kölen på Gokstadsskeppet. Borden är endast 15 till 20 mm tjocka och fästa i varandra med järnnitar med runda huvuden och nitade på insidan över fyrkantiga järnbrickor. Som tätning mellan borden användes drev. Humbla förundrades över att konstruktionen fortfarande var så tät, att han med svårighet kunde få in ett pennknivsblad i nåten. Drevmassan består enligt senare analys av fårull och ett beckartat ämne som överensstämmer med kåda från barrträd. Skeppets botten består av sex bord, och det sjunde bordparet, som bildar bottnens avslutning, är smalare men betydligt grövre än de övriga och kan motsvara den långskeppsförstärkning – meginhufr – som är känd från andra vikingatida skepp, konstaterade Humbla. Senare undersökningar av virket som skeppet byggdes av, visar att det kan komma från trakten av Göta älv. Skillnader i årsringarna mellan det äldsta virket och de yngsta reparationerna visar att skeppet varit i bruk i minst hundra år. En av de yngsta reparationerna har utförts med trä som vuxit där det är varmare under försommaren än i Göta älvdalen, eventuellt i Danmark. En anmärkningsvärd omständighet är att skrovets nitar av järn inte tycks ha blivit bytta under skeppets användningstid, och några av dem är bevarade ännu idag, trots att de legat fuktigt i 1000 år.

Båtmodell av Valsgärdebåten 2. Sjöhistoriska museet.

Båtgrav Nr.:2, Valsgärde Gravfält. Den klinkerbyggda båten i graven var ca 9,15 m lång och 1,95 m bred. Graven dateras till 892-900.

Ritningar

Ormen långe

När Snorre Sturlason i en kungasaga beskriver hur praktskeppet Ormen långe byggdes är huvudpersonen just en stävsmed, den formsäkre Torberg Snedhugg.

I stävsmedens arbete ingick troligen också att välja ut de träd som skulle användas vid bygget. I öppen terräng växte knotiga ekar, och de fick vara bas för de delar av skeppet som hade just svängda former. I urskogen kunde man sedan hitta högväxta ekar som behövdes för de långa kölstockarna och bordläggningen.

Det ställdes mycket höga krav på virket. Krav som inte många träd ens under den betydligt ekrikare vikingatiden kan ha levt upp till.
– Från år 1000 till år 1100 minskar den genomsnittliga planklängden med en meter, och bredden minskar med 10 centimeter. Jag tolkar det som att de riktigt fina träden började ta slut, berättar den danske vikingaskeppsexperten Ole Crumlin-Pedersen.

Han är världens främste skeppsingenjör i vikingatida byggteknik. Och det han är mest imponerad av är den fantastiska materialkunskapen. Mest byggdes det i ek, men också i ask och furu. Vart träslag användes efter tillgång, men också till de detaljer som det lämpade sig bäst.

Den fina konsten att bygga klinkbyggda skepp är delvis bevarad i Norden; fortfarande används klinkbyggda allmogebåtar. Men den enastående materialkunskap som skeppsbyggarna hade runt år 1000 har gått förlorad.

Något som har förbryllat är hur dåtidens konstruktörer kunde bygga så komplicerade skepp utan ritningar eller skriftliga instruktioner. Intervjuer med skeppsbyggare i Nordnorge har visat att man strävade efter något slags idealbåt. En arketypisk vikingaskeppsidé som man höll i minnet och försökte efterlikna i verkligheten.

Ole Crumlin-Pedersen har också funnit tecken på modultänkande. I de båtar han undersökt har han funnit att formen hos stäven står i en given proportion till längden på kölstocken. Om en stävsmed fick i uppdrag att bygga ett skepp med en 18 alnar lång köl kunde han omedelbart räkna ut att stävens yttercirkel skulle ha en radie på 6 alnar och en innerradie på 12 alnar. Sådana matematiska förhållanden måste ha gjort det enklare att memorera, planera och bygga ett skepp.

Draken Harald Hårfagre

Specifikation:

  • Typ: Långskepp
  • Kölsträckt: Mars 2010
  • Sjösatt: 4 juni 2012
  • I tjänst, provseglades 2013

Tekniska data

  • Längd: 35 m
  • Bredd: 8 m
  • Djupgående: 2.5 m
  • Kraftkälla: 280 m2 segel i silke, 25 par åror
  • Besättning: Minst 100 för rodd, minst 12-14 för segling
  • Toppfart: 14 knop

Video