Vapen
I vikingatidens samhälle var det en livsnödvändighet att vara i stridbart skick. Blodshämnd, kunde utkrävas och tas på vilken släktmedlem som helst i fiendeätten, vilket innebar att ingen nordbo gick helt säker för ett plötsligt angrepp från en hatiskt sinnad hämnare. Enligt den norröna historiska litteraturen var blodshämnd en ständigt återkommande hotbild för dåtidens människor. Dessutom var envig, det vill säga duell man mot man, ett lagligt sätt att lösa tvister. Detta innebar att den som inte var kapabel att med vapenmakt hävda sin rätt gentemot andra blev föga långlivad om han hade något som andra traktade efter.
Svärdet var den frie mannens främsta vapen i norden. Under bronsåldern var svärden korta, cirka 40–70 cm, och ofta gjutna i ett stycke. De hade så kallad “lökformad” klinga, och ett vanligt ord för svärd blev därför “sårlök”. Under järnåldern blev svärden längre och man brukade tillverka klingan först, och sätta fast ett fäste efteråt. Fästena på de svärd som tillverkades under folkvandrings- och vendeltiden var ofta mycket vackra. De utsmyckades med inläggningar av guld och ädelstenar.
Vikingarnas svärd
Vikingatidens svärd var också ofta vackert dekorerade. Smideskonsten hade förfinats i norden och svärden blivit mycket smidiga och hållbara. Vikingarna gjorde skillnad på olika sorters svärd. Det allmänna namnet på det dubbeleggade vikingasvärdet var “vandil” (“som man kan använda”). Ett vanligt, outsmyckat svärd kallades “hrotte”. De äldre, kortare svärden från vendeltiden, till exempel, användes fortfarande och kallades “hjörr”. Ett svärd med särskilt blank klinga var ett “skjóme”.
Ett annat vapen var det så kallade “saxet”, ett kort eneggat stridssvärd som liknade en stor kniv. Det var ett favoritvapen hos de brittiska saxarna, som sägs ha fått sitt namn av svärdet. Ett saxsvärd prytt av magiska runor kallades “malasax”. Den moderna saxen (som man klipper med) har fått sin utformning av två sådana svärd lagda i kors mot varandra.
Det vanliga vikingasvärdet var ungefär 80 cm långt, (konstigt nog har svärden åtminstone från vikingatiden och framåt haft en nära nog standardiserad vikt om ca 1,2 kilo.) Det greppades med en hand och hade en bred, dubbel-eggad klinga med djup blodränna och något trubbig spets.
Svärdets olika delar hade namn:
- Klingan kallades “Brand”
- Fästet “Hjalt”
- Blodrännan “Blodrevel”
- Spetsen “Odd”
Starka klingor
Ett typiskt sådant svärd var “damasksmitt”. Det betydde att smeden hamrat ut bitar av järn och stål till tunna remsor och sedan tvinnat dessa och smitt dem samman till en enda klinga. Ett otroligt arbete, alltså. Även idag kan man köpa damasksmidda knivblad, man ser hur klingan är tillverkad eftersom den blir marmorerad.
En myt är att den mycket dekorativa mönstervällningen som brukar kallas damaskering eller damaskus härrör från staden Damaskus i Orienten. Så är inte fallet. Mönstervällning är en europeisk uppfinning och fanns från början enbart i mitten av klingan i ett rent kvalitetsmässigt syfte. Senare svärdstyper hade löst inlagda mönstervällda stavar i bara dekorativt syfte.
Eggarna var alltid av hårt stål, medan kärnan av svärdet kunde vara av järn. Detta gjorde vapnet smidigt och fjädrande. Ungefär på samma sätt smiddes samurajsvärd i Japan. Det är en process som tar mycket lång tid. Läs mer om Järnframställning här
Ibland var blodrännan prydd med runor eller olika ornament. Runorna talade antingen om ägarens namn, eller beskrev någon sorts magi som skulle skydda vapnet. En sådan besvärjelse kallades “mál”. Även fästet kunde vara runprytt. Särskilt knappen brukade vara rikt utsmyckad.
Svärdsskidan
Svärdsskidan bestod av två bitar lövtunt trä som klätts med läder. I spetsen på skidan fanns vanligtvis en “doppsko” av silver, ofta vackert utsmyckad. Doppskon skulle fungera som ett stopp för svärdet, och hjälpa till att hålla ihop skidan. Ett par öglor av läder eller metall satt på var sin sida av toppen på skidan och användes till upphängningen. Man kunde antingen fästa skidan i en livrem eller ett bälte som hängdes över ena axeln.
I fredstid fäste man en liten rem över parerskyddet som höll kvar svärdet i skidan. Förutom skyddande runor som etsades i bladet kunde man också hänga en liten läderpung med amuletter vid fästet. En sådan amulett kunde till exempel vara en “lyfsten”, som gav extra kraft åt klingan.
Svärdet – en personlighet!
De bästa smederna i vikingarnas världsuppfattning var dvärgarna. De svärd som var mycket gamla men fortfarande av hög kvalitet brukade kallas “dvärgsmidda”.
Vikingakrigarna uppfattade sina svärd som personligheter och gav dem egna namn. Goternas kungasvärd hette Tyrfing, Kettil Hoeng kallade sitt svärd för Dragvandil, Midfjord-Skägge sitt Skövnung och Olov Haraldsson sitt för Hrotte, rätt och slätt.
I skrifterna har svärden alltid ett namn. Odens heter Mimung och sonen Höders Mistelten. Det mäktigaste vapnet i Midgård var Sigurds Grams udd, smitt av trollsmeden Völund.
Yxan
Det lär ha funnits ett uttryck bland vissa vikingar som gick ungefär: “Svärdet till lek, men yxan till allvar”. Stridsyxan var det vanligaste vapnet bland vikingarnas fotsoldater under fältslag och större bataljer. Bladet var trekantigt, tungt och skarpslipat. Skaftet var oftast så långt att man måste svinga vapnet med bägge händerna. Denna tunga yxa kallades “genja”. Det fanns även mindre modeller som hölls i en hand, “tenja”. Då man stred med dessa skyddade man sig med en sköld. De yxblad vars nedre del hängde ner och bildade en vass huggspets kallades “barda” eller “skägga”.Om också den övre delen var likadant formad kallades den “snagga”.
Den så kallade “långbardan” var en extra lång stridsyxa som användes vid sjöstrid. Bladets nedre del var utformad så att man kunde använda vapnet som änterhake och greppa tag i relingen på ett annat skepp för att dra det närmare.
Ännu en typ av yxa var kastyxan som kallas “tveitan”
Skickliga smeder
Skickliga smeder kunde göra guld- och silverinläggningar med vackra mönster i yxbladen. I övrigt tillverkades vikingarnas yxblad i järn och stålliknande material till eggen. Skaften gjordes helst i ask.
Spjut & Lans
Vikingarna använde två typer av spjut. “Spjör” eller “spjot” som var en sorts lans för stötar, vanligen brukad av ryttare. ”Geir”, eller den finare modellen “gaflak”, kastades av stridande till fots. “Svidan”-spjutet hade två hakar på var sin sida om spetsen, så kallade “knävlar”, som såg till att vapnet inte trängde längre in i motståndarens kropp, än att det gick att dra ut igen. Just detta spjut användes också till jakt.
De flesta spjut hade långa, smala spetsar av järn. Det fanns också en modell med mycket brett blad, som också kunde användas som huggvapen. Precis som med yxbladen brukade spjutspetsarna dekoreras vackert. Det var alltså inget vapen man kastade och lämnade kvar på slagfältet. Det var en smaksak bland vikingakrigarna hur man stred, till häst eller till fots, och vilka vapen man föredrog, svärd, yxa eller spjut.
Sköldar
Under bronsåldern var sköldarna små och gjutna i just brons och i ett stycke. Under Vendeltiden började man göra sköldar i trä, förstärkta med järnband. Dessa var ofta rektangulära och så stora att hela överkroppen kunde skyddas.
Vikingatidens sköldar var en vidareutveckling av dessa. Vikingarnas sköldar var alltid runda och ca 60–100 cm i diameter. Lind eller ask var vanliga träslag som användes. Två eller flera järnband höll ihop skölden, och fungerade också som dekoration. Mitt på satt oftast en “sköldbuckla” för skydd mot handen, och längs kanten gick en järnrand, “rönd”, som skulle skydda mot hugg så träet inte sprack.
Man greppade skölden med en läderrem som satt på insidan an sköldbucklan. Då man satt till häst eller vandrade längre sträckor hängde man skölden på ryggen. Vikingarna målade träet i flera olika färger. Ofta dekorerade man med olika sagomotiv, bilder på gudar eller vackra ornament. På skeppen hängdes krigarnas sköldar längs relingarna
Viddvapen
Det här var namnet på vapen som kunde döda på håll. Spjutet räknades som ett viddvapen, men framför allt menade man pilbågen och slungan. Bågarna var ofta av manslängd och tillverkades av idegran eller alm. De starkaste bågarna hade almträ på innersidan och idegran på yttersidan. Kombinationen gav extra spänst och kraft.
Träslagen gav också pilbågen dess vikingatida namn – den kallades ibland “yrr” eller “almr”. Namnet Ivar är ett krigarnamn och betyder “idegrans-spännare”. Vissa bågar hade handtag av horn eller hårt trä. De hakar i bågens ändar där man fäster strängen kunde vara tillverkade av horn eller järn för extra styrka. Bågsträngen tvinnades av djursenor.
Det fanns sex olika huvudtyper av pilar:
- “Fleinn”, långpilen med rak spets.
- “Broddr”, hade extra vass och hård spets, och var rund – inte platt som ett knivblad.
- “Krokör”, som hade hullingar.
- “Bilda” hade lövformad spets och var lättillverkad och vanligt använd.
- “Kolven” var en extra lång och tung jaktpil, med trubbig järn -eller träspets och styrfjädrar längs hela skaftet. Den användes till att slå ihjäl fåglar i flykten, istället för att spetsa dem.
- “Las-ör” hade en genombrytning i spetsen och användes framför allt som brandpil. Om man träffades av en las-ör gjorde spetsens genombrytning att det var mycket svårt att dra ut pilen.
Sedan fanns det olika sorters pilar som användes vid jakt och fiske. Ask användes ofta till pilskaften och vingpennor från gäss till styrfjädrar. Under strid stacks pilarna in i bältet. Man hör nästan aldrig talas om några pilkoger.
Stenslungan var inte lika vanlig som spjutet och bågen. Det var ett svårt vapen att använda och man måste träna mycket och ofta för att vara pricksäker.
Slungan gjordes av en remsa skinn, som veks runt en mindre sten och hölls i ena handen. Man svingade slungan över huvudet och släppte ena änden så att stenen gled ut och for iväg.
Den isländske vikingen Bue Andridsson var en mästare på slunga, och kunde döda en man med ett skott i bröstet.
Hjälmar
Under bronsåldern var det bara Kungar som bar hjälmar. Då bestod en hjälm vanligtvis av kraftiga bitar av läder som hölls samman av bronsband lagda i ett kryss över huvudet. I början av 900-talet smiddes hjälmarna i ett stycke järn. De hade en kraftig kam på huvudet som skulle skydda mot hugg från svärd och yxor. Ofta gick denna kam ner till ett nässkydd, och kunde också sitta ihop med skydd över ögonen.
Hjälmarna kunde vara vackert dekorerade med plattor av silver, guld och brons, där man kunde se bilder på olika gudar och djur. Under bronsåldern förekom hjälmar med metallhorn som användes i vissa riter, men dessa var för klumpiga för att kunna användas i strid.
Brynja
Brynjan, skölden och hjälmen var vikingens enda kroppsskydd. Den vanligaste vikinga-brynjan var en lång skinnväst, eller jacka, där man sytt fast och länkat ihop metallplattor eller metallringar. Ibland bestod hela brynjan av ett nät av sammanfogade järnringar. Ringbrynjorna var dyra och tog lång tid att tillverka. De var också mycket tunga. De flesta vikingar tycks ha föredragit en läderbrynja i strid.
Stridskonst
Det finns ledtrådar till hur striderna kunde gå till. De isländska skrifterna berättar ibland detaljerat om hur en kamp utspelade sig och människor som i andra länder mötte vikingarna återberättade ibland hur de stred. Vanligtvis kämpade vikingen med skölden i vänsterhanden och ett svärd eller en yxa i den högra.
De breda, korta klingorna var till för att hugga med, inte sticka. Man parerade alltid med skölden, men måste man parera med sitt svärd använde man flatsidan.
I kamp man mot man måttade man huggen mot huvudet, halsen, axlarna och bålen. Men många kamper fick ett speciellt slut. Man såg till att få sin motståndare att höja svärdet och skölden i brösthöjd genom någon slug fint, sedan högg man av honom ena foten. Väldigt få var särskilt stridsdugliga efter en sådan behandling.
Den långa yxan greppades med bägge händerna och svingades uppifrån och ner. Man siktade på huvudet, halsen och skuldrorna. Men också en långyxa som svingades i sidled under ett fältslag kunde vara svår att upptäcka och väja sig för. Krigaren med långyxa stod alltså utan sköld, men kunde gå med sköldbärande svärdskämpar framför sig. Svärdet var till för närkamp, men långyxan kunde svingas från ett avstånd av en och en halv meter.
-Spjutet stötte man oftast med, men det fanns också kastspjut.
Formation i strid
Vikingarna rörde sig nästan alltid till fots i en strid. Det var alltid de sköldbärande kämparna som gick först. De bildade en så kallad “sköldmur”, som skulle ta emot kastspjut och pilar. En vikingahär avancerade ofta i bredd. De stora sköldarna hjälpte till att skyla deras sanna antal.
Om de behövde forcera eller vakta ett smalt pass ställde man upp sig i en kilformad formation som kallades “svinfylking”, efter grisens tryne. På så sätt kunde man också rusa som en spjutspets in i en här och bryta deras formation.
När vikingarna kämpade mot varandra hade man ett motangrepp, kallat “forfex”. Detta gick ut på att snabbt sprida ut sig längs kanterna på den framrusande svinfylkingen, omgärda den och dra åt som en kniptång.
Hirdar och huskarlar
En hird kunde vara ett helt hushåll, men framför allt betecknar ordet en hövding eller Kungens närmsta skara krigare. Dessa kämpar kallades huskarlar och var erfarna soldater. De arbetade direkt under Kungen och utgjorde ofta den viktigaste delen av en vikingaarmé. Förutom att de var stridsvana kunde de också bättra på de mer oerfarna krigarnas mod. Förutom vapenskicklighet skulle en huskarl helst vara en god skald och berättare också. Männen i hirden hade svurit sin härskare trohet mot att han försåg dem med mat, bostad och allt de kunde behöva i sitt soldatliv.
Bärsärkar
En hel artikel om Bärsärkar här.
