Runstenen Sö 179 är en av de mest kända runstenarna och anses som den främsta av de så kallade Ingvarsstenarna. Den är rest över Ingvar den vittfarnes bror Harald, som följde med Ingvar på dennes vikingatåg i österled. Att Haralds mor Tola lät resa stenen har tolkats som hon varit frilla till Ingvars far, så Harald och Ingvar kan ha varit halvbröder. En annan tolkning menar att Harald och Ingvar endast var vapenbröder och inte släkt.

Stenen hittades 1827 av runforskaren Johan Gustaf Liljegren och den var då täckt av tjära och användes som tröskelsten inne i Gripsholms slott. Den hade troligen hamnat i slottet på 1500-talet, efter att dessförinnan ha funnits i det kartusianerkloster som då fanns i staden. Klostret revs under reformationen och byggnadsmaterial återanvändes vid slottets uppförande. Den svartvita bilden nedan visar runstenen på fyndplatsen år 1827, i ett golv i bottenvalvet i Teatertornet på Gripsholms slott. 1930 flyttades stenen till sin nuvarande plats vid infarten till slottet.

Materialet är granit. Runslingan består av ett enda djur med ormhuvud, utan riktig bindning och runorna är vikingatida. Stenen är osignerad, men Samnordisk runtextdatabas nämner Äskil 2 som ristare.

Runinskriften

Runor: × Tula : lit : raisa : stain : þins at : sun : sin : haralt : bruþur : inkuars : þaiR furu : trikila : fiari : at : kuli : auk : a:ustarlar ni : kafu : tuu : sunar:la : a sirk:lan:ti

Runsvenska: × tula : lit : raisa : stain : þins at : sun : sin : haralt : bruþur : inkuars : þaiR furu : trikila : fiari : at : kuli : auk : a:ustarlar ni : kafu : tuu : sunar:la : a sirk:lan:ti

Nusvenska: Tola lät resa stenen efter sin son Harald, Ingvars broder De foro manligen fjärran efter guld och österut gåvo örnen föda. De dogo söderut i Särkland.

Efter personuppgifterna är texten en strof skriven på fornyrdislag. Av Tolas kväde får vi veta att de for på vikingatåg österut, alltså över Gårdarike, för att ta krigsbyte. Att de “gav örnen föda” är en kenning som innebär att de förde krig och dödade fiender som lämnades på slagfältet för att ätas av örnar. De fortsatte sedan vikingatåget söderut, där en del dog i Särkland, saracenernas land (kalifatet av Bagdad vid Kaspiska havet). Ingvars saga hävdar bestämt, att endast ett skepp förde budskapet hem till Sverige år 1042.